Ett av de tidigaste och populäraste inläggen i den här bloggen är ”De 50+ bästa gratisspelen”. Inlägget består av länkar till gratis spel som inte är enkla flash-spel, utan faktiskt riktiga 3D-spel, shooters, RPGer, racers osv…
Så här 1,5 år senare så är det kanske inte så konstigt att en del av länkarna är inaktuella. Därför kommer här en rykande färsk länk till 1ups lista med gratisspel, smart organisserade i kategorier.
Vissa dagar har man ingen Spotify-inspiration. Alla låtar i spellistan har man hört 100 gånger förr. Hur mycket man än dunkar huvudet i bordet så kommer man inte på något bra att lägga till.
Då brukar jag söka på slumpmässiga ord. Sök på vad som helst. Traktor, gurka, rugby, japan, merde, sauerkraut… vad som helst! Resultatet kan både roligt och förvånande lättlyssnat.
Det här är lite av det som jag vaskade fram när jag använde två av mina favoritord: ”Commodore 64″ och ”Space”.
Luke skywalker – Broder Daniel
Space Oddity – David Bowie
Space man – Babylon Zoo
Out of Space – Prodigy
Blade Runner end titles – Vangelis
Push My Button – Ron & His 1541 Output 64
Behind Space – In Flames
Machinae Supremacy – Giana Sisters
Star Wars Cantina – Richard Cheese
Space Truckin’ – Deep Purple
One Night in Space – Tangerine Dream
In Space – Röyksopp
En blå planet – Sista mannen på jorden
Space Cowboy – Jamiroquai
Star Trekking
To The Space – Lucky People Center
Lost In Space – Avantasia
Portal Credits Song ‘Still Alive’
Exploration of Space – Cosmic Gate
Commodore C=64 – Welle Erdball
Do You Wanna Date My Avatar – The Guild
Mr. Spock – Nerf Herder
Never Trust a Klingon – S.P.O.C.K.
Space Lord – Monster Magnet
Inte så pjåkigt va?
Saknar du någon nördig favoritlåt? Dela med dig i kommentarerna!
Neil Patrick Harris är en skådis som har vuxit och vuxit i mina ögon de senaste åren. Som den sjungande skurk-wannabe’n Doctor Horrible, värd för Emmygalan och den ständigt kostymbeklädde Barney i serien ”How I met your mother” så är han hysteriskt kul!
Spana in NPH i detta Joss Whedon-liknande sång och dansnummer från det senaste avsnittet av HIMYM. Awesome!
PS. Är det någon som vet om Joss Whedon faktiskt ligger bakom? Det är misstänkt likt musikalavsnittet av Buffy. *lol*
Jag äger en iPhone. iPhone är för mig är lika självklart som spandex för superhjältar. Jag spelar, arbetar, äter och sover med den. Skulle ta med den in i duschen om jag kunde. iPhone är kort och gott en fantastisk liten apparat och jag älskar den. Men det skymtar något bättre i horizonten…
HTC Sense
Den, för oss svenskar, rätt okända Taiwanesiska mobiltillverkaren HTC har tagit fram ett användargränssnitt som slår Apples bejublade iPhone-gränssnitt med hästlängder. Låt mig förklara varför…
Med HTC Sense rör sig din bakgrundsbild diskret när du växlar mellan dina hemskärmar.
Med iPhone måste du jailbreaka din telefon för att kunna använda en bakgrundsbild över huvud taget.
HTC Sense: Kopplar samman SMS, Facebook, Twitter, Flickr m.m. med dina kontakter. Du har allt samlat på ett ställe. Det blir lättare att följa och kontakta dina vänner. iPhone: Gammeldags kontaktbok, á la Outlook.
HTC Sense: Appar och widgets ligger direkt på ytan. Du kan maila, twittra, bläddra bland dina bilder osv direkt på dina hemskärmar. iPhone: Ikoner, ikoner, ikoner.
HTC Sense: Låter dig bygga upp dina hemskärmar som du vill ha dem, med hjälp av widgets i olika storlekar och ikoner. iPhone: Ikoner, ikoner, ikoner.
HTC Sense är otroligt läckert!
Utan att gå in på för mycket tekniska detaljer så bygger Sense på gratis teknik. Dess motsvarighet till iPhones App Store; ”Android Market”, växer så det knakar. Mycket tack vare hängivna enthusiaster som generöst delar med sig av sina skapelser. Gratis smakar gott och det ska uppmuntras!
Trots detta så valde jag, och många med mig, iPhone istället.
Varför? Ett ord: Hårdvara.
iPhones gränssnitt må ha halkat efter HTCs välstrukturerade ögongodis till gränssnitt… Det område som HTC ännu inte kan konkurera på är iPhones lättviktiga och välbyggda hårdva. iPhone är begåvad med en touch-skärm som är snabb och som svarar på den lättaste beröring.
HTC? Vid min jeansbeklädda bakdel, nej!
”HTC Hero” eller ”HTC HD2″ kommer i skrivande stund närmast iPhone i hårdvarukvalité. Tyvärr faller de på målsnöret pga seg och buggig prestanda.
”HTC Tattoo” är ett riktigt trevligt budgetalternativ till iPhone för den som vill ta steget in på touch-marknaden. Tattoos låga pris (under 3,000 kr jämfört med iPhones ca 5,500 kr för billigaste modellen) är dock lågt av en anledning. Den billiga skärmen svarar bara när den känner för det och telefonen är inte kraftig nog för att HTC Sense ska komma till sin fulla rätt.
Summa summarum, gott folk, är att iPhone fortfarande äger. För tillfället.
Den dag då HTC ger ut en lur som motsvarar iPhones finjusterade hårdvara och den dag som Android Market har växt till sig och mognat… är dagen då Apple gör i brallorna av rädsla.
Brukar du hålla dina nyårslöften? Nä, tänkte väl det.
Känns det inte rätt ute det där med nyårslöften föresten? Finns det fortfarande folk som på fullaste allvar lovar sig själva att de ska äta sundare, börja träna, källsortera eller sluta stressa? Mår dessa människor inte värre, undrar jag, av skuldkänslorna – när motivationen försvunnit och de sitter där med en halväten pizza framför sig?
Jag har därför beslutat mig för att bara avlägga nyårslöften som jag VET att jag kan hålla. Jag lovar, dyrt och heligt, att jag ska:
Spela mer i år
Jag lovar att inte gå till gymmet utan bänka mig i soffan och skjuta fler aliens istället.
Jag lovar att gnugga geniknölarna och att lösa fler kluriga pussel.
Att dricka mer alkohol, för jag har en smygande misstanke om att det hjälper när man ska lira gitarr som en rockstjärna.
Att peppra mina racingmotståndare med schyssta taunts när jag prejar dem av banan.
Undvika övriga sportspel som pesten, tills dess att nästa SSX kommer ut.
Spela färdigt ett spel innan jag börjar på med ett annat.
Se om jag kan få växter i digital form att överleva längre än växterna i min lägenhet.
Inte sitta och drömma och titta ut genom fönstret på tåg, buss och flyg när jag har en spelmaskin i fickan som jag kan pilla på.
Utforska trollformler och magi, istället för att alltid bygga upp ett muskelberg med svärd.
Testa teorin om zombies kan klättra i träd.
Lära mig specialkombos i fightingspel, istället för att bara desperat trycka på alla knappar så snabbt som möjligt.
Nu jävlar! Det här känns som nyårslöften som jag kan hålla.
När jag skaffade mig min första iPhone för ett par månader sedan så hade jag inte särskillt stora förväntningar på telefonen som spelmaskin…
Att det skulle finnas mer att välja på än Tetris och Bejeweled visste jag. Att spelen skulle vara större och snyggare än de spel som min gamla Sony Ericsson Walkmantelefon klarade av visste jag också. Vad jag däremot inte anade – var vidden av utbudet som erbjöds när jag för första gången öppnade iTunes App Store.
Det är som att kliva in i en välsorterad affär för vintage vinyl. Spännande titlar i alla hörn. Mycket skit också förstås… men för de med tålamod och som flitigt gräver bland plastbackarna fyllda med dammiga LP-skivor så finns det gulkorn att hitta.
Det enda som saknas i iTunes, för att göra jämförelsen komplett, är doften av ”Au de svettig tonåring”, som alltid tycks hänga som en dimma mellan backarna.
But I digress… Vad jag egentligen ville komma till är ett speltips som spelsugna iPhone-ägare bara inte får missa. IPhones alldeles egna Diablo-klon; Dungeon Hunter.
Storyn är begåvad med fler klychor än Jay Lenos standup, men det är skit samma… Dungeon Hunter suger tag i dig och bjuder på riktigt tillfredsställande hack-and-slash action. Och oväntat schyssta kontroller.
Som den här hjältinnan tex
Om du gillar genren så är det här spelet ett måste! Det finns ett tragiskt antal PC/konsol RPGer som är mindre engagerande eller roliga. *hostSacred2host* Och för 49kr är Dungeon Hunter ett riktigt prisvärt fynd.
En lite mystisk fotnot är att man i spelet reprecenteras av samma spelarbilder/avatarer som i en annan bra titel: Puzzle Quest. Undrar vad storyn är bakom det? Hmmm…
Hursomhelst, så kan jag rapportera att jag nu är en Wii och en PSP fattigare. Med en liten tår i ögat sålde jag dem till tacksamma småbarnsföräldrar, före jul, och köpte en PS3 för pengarna istället.
Vad 17 ska man då med en PS3 till om man redan har en Xbox?, kan tyckas. Ahem… Det är faktiskt rätt korkat. Jag har inte något riktigt bra försvar till det om sanningen ska fram. De titlar som är unika för PS3 är få… och Bluray spelare, om än trevligt, känns också rätt onödigt.
Jag har dock rafflande roligt tillsammans med Nathan Drake i Uncharted 2 just nu. Bara det spelet känns som att detberättigar inköpet.
Uncharted 2 har redan hyllats av alla recensenter, så jag behöver inte gå in så mycket mer på det… annat än att säga att det är action, spänning och ett härligt ombytande spel från början till slut. Hurra!
En annan anledning till att köpa PS3 är förstås det kommande spelet ”Heavy Rain”, som bara släpps för PS3. Håller febrilt tummarna för att Heavy Rain lever upp till mina, och alla andras, förväntningar. SOM vi väntat!
Utvecklarna Quantic Dream, som också gjorde Fahrenheit/Indigo Prophesy, kan det där med spänning. En så spännande öppningsscen som den vi såg i Fahrenheit har i alla fall inte jag upplevt igen – förrän Uncharted 2 faktiskt.
Jag hoppas att ni fick många hårda paket i Jul, fyllda med spel och gadgets.
Gott Nytt År önskar GGG!
I Brütal Legend, det nya spelet från skaparen av Psychonauts och Grim Fandango, dyker vi in i det illustrerade skivomslaget till en magisk bit vinyl. Vår hjälte Eddie Riggs är en roadie som drömmer om den gamla goda tiden. En tid då heavy metal var riktig heavy metal, män var riktiga män och små snörvlande monster från helvetet var RIKTIGA små snörvlande monster från helvetet.
Efter en olycka vaknar Eddie upp i en värld som ser ut som en berusande blandning av heavy metal tidens mest ikoniska skivomslag. Världen hotas av arméer av elaka monster och det är upp till Eddie att med yxa, gitarr och eldsprutande dragracing fordon göra det som en roadie gör bäst: Hjälpa andra att se bra ut.
På ytan liknar Brütal Legend en 3d person hack-and-slash RPG. Och det är det också. En enkel sådan. Eddie får uppdrag och sido-uppdrag att utföra och kan förbättra sin utrustning allt eftersom han blidkat metalgudarna genom sina välgärningar.
Jag sa att det var enkelt… ett inbitet RPG fan blir förmodligen inte så imponerad av spelets bristfälliga koll på hälsa och utrustning. Uppdragen och framförallt sidouppdragen blir snabbt lika varandra och storyn spelas lätt igenom på ett par timmar. Spelet bjuder trots detta på tillfredsställande button-mashing, som varvas med rallykörning och strategi. Bäst av allt är dock humorn.
Spelet innehåller så stark dialog att du med flit sölar för att vara säker på att du hört varenda replik. Skruvade figurer gömmer sig bakom varje högtalare, drake och döskalle-format berg. Du har t.ex. medlemmarna i din moshpit-armé, som headbangat så mycket att deras halsar är tjocka som Bruce Dickinsons lår. (Det är tjockt. Tro mig.) Ozzy Osbourne dyker upp som en okaraktäristiskt vältalig ”Keeper of Metal” och en typecastad Tim Curry (Rocky Horror) är din ärkefiende. Det hela är inlindat i ett kick-ass soundtrack (duh!) och en miljö som bara någon som växt upp bland plastbackar och posters i den dammiga metal-sektionen i skivaffären kunnat drömt upp.
Maka på dig Lars!
Om Jack Black fick röstrollen som Eddie efter det att spelskaparna hört Tenacious D låt ”The metal” eller sett honom i ”High Fidelity” är oklart. Kanske skräddarsyddes rollen för honom. Hursomhelst så passar Jack perfekt som Eddie, och de övriga röstskådisarna håller samma kvalité.
Brütal Legend är fücking awesomë! Min tidigare flamma Lars Ümlaüt från Guitar Hero får se sig besegrad av en annan lönnfet rival.
…precis när du trodde att du blivit av med mig så kommer jag tillbaka och spökar.
Nästan ett år efter det att GGG lades ner så fortsätter besökarna att strömma till i tusental. Det kommenteras, mailas och projektet verkar lixom inte vilja dö riktigt.
Hur mycket jag än skulle vilja tro att alla dessa människor diggar min stil så kan jag inte riktigt ta äran. Det är helt och hållet WordPress förnäma sökoptimerings förtjänst. Googlar man, eller söker i WordPress, efter ämnen som GGG nuddat vid – så dyker mina artiklar upp. Tacksamt marknadsföringsverktyg för de som använder bloggandet för att synas. Inte helt lysande för de som söker aktuell information och som får gammal skåpmat i träfflistan.
Hursom… nu när jag ändå var här, godkände nya kommentarer och fick skrämselhicka av att titta på statistiken så kan jag väl ändå passa på att skriva ett par rader?
Vad är nytt på spel & prylfronten hemma hos GGG?
Höjdpunkterna bland prylar är utan tvekan min nyligen införskaffade iPhone.
Efter en långdragen jämförelse mellan HTC Hero (med det uuuuunderbart snygga Android-baserade gränssnittet ”HTC Sense”) så valde jag till slut iPhone.
När jag stod där med en lur i vardera handen så visade det sig att HTC Hero väger lika mycket som en överviktig elefant. Och är ungefär lika långsam. Så iPhone vann. Det ångrar jag inte. Det var länge sedan jag hade så roligt med en telefon/handdator! Dessutom, efter många år med billiga kinesiska MP3-spelare så är det också väääääligt skönt att ha en musikspelare med ett smart och väl fungerande gränssnitt igen. Halleluja!
Spelupplevelsen på iPhone måste jag ju också kommentera. Det finns hundratals av spel att välja på som spänner från enklare pusselspel (Bejeweled, Geared) till mer grafikintensiva spel (Need for Speed, Assasins Creed). Många roliga spel är dessutom helt gratis, eller kan köpas i iTunes App store för symboliska summor. (Ofta 7-49kr.) Att spela på iPhone går faktiskt så bra att jag funderar på att sälja min älskade PSP.
Det enda negativa jag stött på hittills är iPhone-versionen av Monkey Island. Fy bubblan vilka jobbiga kontroller! Det är nästan omöjligt att få Guybrush att lyda. Hade spelet inte varit inlindat i ett rosa nostalgiskt skimmer så hade jag stormat Lucas Arts med fackla och högaffel, och bejärt pengarna tillbaka. Det blir till att spela om spelet på X-box istället, nu när det finns som arkadspel.
Guitar Heros/Rock Bands tecknade stilisering fungerar ovanligt bra här.
På tal om X-box så spelar jag just nu Batman Arkham Asylum och Beatles Rock Band. Batman visste jag att jag skulle älska. Beatles överraskade. Bakgrunderna, framförallt på låtarna som spelades in på Abbey Road, är så fiffinurligt illustrerade att man sabbar sin score bara för att titta på bubblande gula ubåtar och fnissa åt psykedeliska valrossar. Spelet har verkligen anammat Beatles kreativa anda. Det behöver man inte ens vara ett inbitet fan för att uppskatta.
Vad mer? Jag övergav GGG (som f.ö. redan från början var tänkt att bara finnas i ett par veckor – men blev så förbannat kul att jag inte kunde slita mig förrän flera månader senare) till förmån för diverse andra webbprojekt. När det gäller internet-delen av alla mina många hobbys så kör jag stenhårt med att jag måste lägga ner ett projekt om jag vill börja på något nytt.
Det nya (som inte är så nytt längre) är en webbshop. Där får jag utlopp för min kreativitet och tjänar dessutom lite kosing på kuppen. Det behövs när man är prylgalen, om man inte vill bli anmäld som deltagare i Lyxfällan.
Läser andras bloggar gör jag också, fast mer i det tysta.
Favoriterna bland spelbloggar är fortfarande xboxflickan som alltid skriver lika trevligt. Och som dessutom verkar vara lika pysslig och kreativ av sig som jag. Hon borde också öppna webbshop och sälja sina alster! Said Karlsson (som inte skriver så mycket om spel längre) trollbinder mig med sina vackra bilder, spännande reseberättelser och alternativa livsstil. Godis för ögon och hjärna.
Jag lämnar er med ett litet filmtips. (Kan ju inte hålla mig!)
Om du gillade ”Shaun of the Dead” så ska du spana in: Frequently Asked Questions about Time Travel …som är för sci-fi vad Shaun of the Dead var för skräck.
Så nördigt. Så härligt.
Låt er inte luras av den här ASDÅLIGA trailern!
Om man ska tro trailern så är filmen någon slags amerikansk smörja, när det faktiskt rör sig om härlig britisk humor.
Bevakar du den här bloggen så blev du förmodligen rätt förvånad nu. GGG har varit dött i en månad och jag har förstått att det inte bara är jag som saknat er, utan det finns faktiskt en och en annan där ute som också saknat mitt bloggpladder. Hej på er!
Jag har blivit tvungen att dra ner (för att inte säga lägga ner) pga tidsbrist. Till och med Xboxen står orörd, oälskad och täckt av ett lager damm sedan veckor tillbaka. Men snart, snart är man ju lite ledig. ÄNTLIGEN!
Skulle vara trist att lägga ner och därmed förlora alla kontakter med blogg-grannar och annat trevligt folk som kommenterat och hört av sig. Därför ställer jag nu frågan: Ska vi spela ihop?
Självklart kommer Scene It åka fram över jul/nyår. Pure blir det också. Har aldrig testat co-op i Fable II, så det skulle vara skoj. Och vad mer? Ja, det visar sig.
Maila din gamertag (till gamergadgetgirl snabelA live punkt se) så ses vi!
PS. Känner du igen titeln på det här inlägget? Då diggar du förmodligen den här störtsköna videon också:
Eftersom jag älskade det första Scene It spelet så var del två i serien, Filmtoppen, ett givet inköp. Jag satte mig till rätta i soffan med buzzern i högsta hugg för att sätta filmkunskaperna på prov.
Här är jag. Rätt likt faktiskt förutom de trista kläderna och att skönhetsfläcken sitter på fel ställe.
Det första man lägger märke till är att ens egen avatar gästspelar i spelets intro. Snyggt! I den nerladdningsbara demon gav avataren ifrån sig fjantiga ljud. Dessa är lyckligtvis dämpade i den fulla versionen av spelet.
De två kommentatorerna som guidar dig igenom spelet munhuggs med varandra på ett rätt underhållande sätt. Deras repliker upprepar sig väldigt snabbt men de håller sitt gafflande tacksamt kortare än kommentatorn i det första spelet.
Variationen av pussel är imponerande! Favoriterna från första spelet är med och har fått tillökning med ett par nya pussel som t.ex. pixel flix (gissa filmen med hjälp av animerad retro grafik), celebrity ties (skådespelare matchas ihop, likt ”Six degrees of Kevin Bacon”), nya och förbättrade bildgåtor och förvrängda bilder m.m.
Om något har blivit lidande till förmån för alla dessa pussel så är det variationen av filmklipp. Jag testade att spela 5 omgångar. 3 korta spel, ett långt och ett solo alternativ. På de 5 omgångarna så fick jag återse 3 filmklipp 2 gånger. Frågorna är tack och lov olika men det är rätt jobbigt att se ett långt filmklipp, om än roligt, flera gånger så tätt inpå varandra.
Spelet är från början inställt på att du inte förlorar poäng för fel svar. Detta gör att det är extremt enkelt att ta achievments. Själv tog jag 29 av 50 achievments innan jag tittade närmre på inställningarna och rättade till svårighetsgraden. Om poäng dras av, så som de gjorde per default i det första Scene It, så piskar det i mitt tycke upp stämningen och gör det mer spännande. Utvecklarna ska verkligen ha en eloge för att man har möjligheten att lägga upp spelandet som man själv vill.
Så här ser det ut när 4 spelare eller lag tävlar. Mina kompisar vågar inte spela med mig längre. De lärde sig läxan i det första Scene It.
Så kommer vi till slut till det som i alla fall jag sett fram emot mycket – nämligen Live-spel. Om man inte kan få nytta av sin insamlade reservoir av värdelöst vetande och äga motståndare Live, vad ska man då med kunskapen till?
Upp till 4 spelare/lag kan spela mot varandra i samma rum eller Live. Tyvärr verkar Live stendött. I alla fall en fredag eftermiddag så här nära inpå spelets släpp. Jag skrev hela det här inlägget i väntan på att en spelare skulle dyka upp och utmana mig. Men icke. Riktigt synd. Kanske du vågar dig på utmaningen? Bered dig på att bli mosad i små små beståndsdelar.
Sammanfattningsvis så är det nya Scene It riktigt riktigt underhållande.
Frågorna är aktuella och pusslen utmanande. På nästan samtliga punkter har spelet lyfts från sin föregångare och det har helt enkelt blivit mer av något som redan var mycket bra. Minus för täta repriser av filmklipp. Kanske skulle en Bluray-skiva behövts för att fler klipp skulle få plats?