WoooOOOooow!
Det var den första tanken som exploderade i mitt huvud när jag började klubba ihjäl monster i Devil May Cry 4.
Det har hänt en del sen jag spelade DMC sist. Året var då 2001 och jag spelade på Playstation 2. Redan då så var spelet snyggt och kontrollerna sköna.
Här är vi nu, 7 år senare och visst märks det! Hade jag inte varit så bländad av den vackra miljön och min figurs assköna hårfladder så hade nog mina poäng varit betydligt bättre. 
När man traskar runt i staden så kan man inte låta bli att undra om inte spelutvecklarna skulle kunna tjäna extra på att sälja sin design till en stad som vill piffa till sin stadskärna. Det är romantiskt insmickrande och gotiskt så ända in i bänken. Men är det någonstans som det funkar så är det här.
Storyn är inte så dum den heller. Den bjuder till och med på ett par hjärtliga skratt mitt i alvaret. Skådespelarna som ger spelfigurerna sina röster är stundtals lysande! Dialog som annars kunde varit pinsamt klychig blir istället trovärdig och man rycks med i handlingen. Spelfigurerna och deras reaktioner känns väldigt japanska, samtidigt som deras kaxiga one-liners definitivt är amerikanska.
Kontrollerna är sköna men lite väl enkla att bemästra. Du kan utan vidare spela dig igenom hela spelet med de enklaste inställningarna och aldrig dö. Vi som gillar hack&slash-spel och linjära äventyr i stil med Dreamfall störs inte av detta men jag kan tänka mig att gamla fans av DMC-serien kan bli besvikna.
Som med så många snygga spel så blir det tyvärr väldigt kort. Du spelar första halvan av spelet som Neo. En ny karaktär med mycket användbara specialkrafter. Andra hälften av spelet spelar du som Dante och går tillbaka samma väg som Neo kom. Det är inte så tråkigt som det låter men innebär vissa problem. Neos speciella förmågor har du vant dig vid i första halvan av spelet, och förmodligen blivit beroende av, förlorar du efter halva spelet. När du börjar spela som Dante så för du börja om på ny kula och lära dig nya fightin- stilar. Frustrerande! Å andra sidan så är Dante så kraftfull att du ändå inte riskerar att torska. Bossarna besegras lätt och andra halvan av spelet flyger förbi i ett regn av kulor och virrvarr av hugg.
I slutändan så är spelet underhållande, om än i enklaste och kortaste laget. Mitt tips är att köpa det på rea eller låna det av en kompis. Du kommer att spela igenom det alldeles för snabbt för att det ska kännas riktigt bra att betala fullt pris.
