Eddie is GöD!

Och hans namn är Eddie Riggs…

I Brütal Legend, det nya spelet från skaparen av Psychonauts och Grim Fandango, dyker vi in i det illustrerade skivomslaget till en magisk bit vinyl. Vår hjälte Eddie Riggs är en roadie som drömmer om den gamla goda tiden. En tid då heavy metal var riktig heavy metal, män var riktiga män och små snörvlande monster från helvetet var RIKTIGA små snörvlande monster från helvetet.

Efter en olycka vaknar Eddie upp i en värld som ser ut som en  berusande blandning av heavy metal tidens mest ikoniska skivomslag. Världen hotas av arméer av elaka monster och det är upp till Eddie att med yxa, gitarr och eldsprutande dragracing fordon göra det som en roadie gör bäst: Hjälpa andra att se bra ut.

På ytan liknar Brütal Legend en 3d person hack-and-slash RPG. Och det är det också. En enkel sådan. Eddie får uppdrag och sido-uppdrag att utföra och kan förbättra sin utrustning allt eftersom han blidkat metalgudarna genom sina välgärningar.

Jag sa att det var enkelt… ett inbitet RPG fan blir förmodligen inte så imponerad av spelets bristfälliga koll på hälsa och utrustning. Uppdragen och framförallt sidouppdragen blir snabbt lika varandra och storyn spelas lätt igenom på ett par timmar. Spelet bjuder trots detta på tillfredsställande button-mashing, som varvas med rallykörning och strategi. Bäst av allt är dock humorn.

Spelet innehåller så stark dialog att du med flit sölar för att vara säker på att du hört varenda replik.  Skruvade figurer gömmer sig bakom varje högtalare, drake och döskalle-format berg. Du har t.ex. medlemmarna i din moshpit-armé, som headbangat så mycket att deras halsar är tjocka som Bruce Dickinsons lår. (Det är tjockt. Tro mig.) Ozzy Osbourne dyker upp som en okaraktäristiskt vältalig ”Keeper of Metal” och en typecastad Tim Curry (Rocky Horror) är din ärkefiende. Det hela är inlindat i ett kick-ass soundtrack (duh!) och en miljö som bara någon som växt upp bland plastbackar och posters i den dammiga metal-sektionen i skivaffären kunnat drömt upp. 

Maka på dig Lars!

Om Jack Black fick röstrollen som Eddie efter det att spelskaparna hört Tenacious D låt ”The metal” eller sett honom i ”High Fidelity” är oklart. Kanske skräddarsyddes rollen för honom. Hursomhelst så passar Jack perfekt som Eddie, och de övriga röstskådisarna håller samma kvalité.

Brütal Legend är fücking awesomë! Min tidigare flamma Lars Ümlaüt från Guitar Hero får se sig besegrad av en annan lönnfet rival.

Den odödlige Baron von Blubba

…precis när du trodde att du blivit av med mig så kommer jag tillbaka och spökar.

Nästan ett år efter det att GGG lades ner så fortsätter besökarna att strömma till i tusental. Det kommenteras, mailas och projektet verkar lixom inte vilja dö riktigt.

Hur mycket jag än skulle vilja tro att alla dessa människor diggar min stil så kan jag inte riktigt ta äran. Det är helt och hållet WordPress förnäma sökoptimerings förtjänst. Googlar man, eller söker i WordPress, efter ämnen som GGG nuddat vid – så dyker mina artiklar upp. Tacksamt marknadsföringsverktyg för de som använder bloggandet för att synas. Inte helt lysande för de som söker aktuell information och som får gammal skåpmat i träfflistan.

Hursom… nu när jag ändå var här, godkände nya kommentarer och fick skrämselhicka av att titta på statistiken så kan jag väl ändå passa på att skriva ett par rader?

Vad är nytt på spel & prylfronten hemma hos GGG?

Höjdpunkterna bland prylar är utan tvekan min nyligen införskaffade iPhone.
Efter en långdragen jämförelse mellan HTC Hero (med det uuuuunderbart snygga Android-baserade gränssnittet ”HTC Sense”) så valde jag till slut iPhone.

När jag stod där med en lur i vardera handen så visade det sig att HTC Hero väger lika mycket som en överviktig elefant. Och är ungefär lika långsam. Så iPhone vann. Det ångrar jag inte. Det var länge sedan jag hade så roligt med en telefon/handdator! Dessutom, efter många år med billiga kinesiska MP3-spelare så är det också väääääligt skönt att ha en musikspelare med ett smart och väl fungerande gränssnitt igen. Halleluja!

Spelupplevelsen på iPhone måste jag ju också kommentera. Det finns hundratals av spel att välja på som spänner från enklare pusselspel (Bejeweled, Geared) till mer grafikintensiva spel (Need for Speed, Assasins Creed). Många roliga spel är dessutom helt gratis, eller kan köpas i iTunes App store för symboliska summor. (Ofta 7-49kr.) Att spela på iPhone går faktiskt så bra att jag funderar på att sälja min älskade PSP.

Det enda negativa jag stött på hittills är iPhone-versionen av Monkey Island. Fy bubblan vilka jobbiga kontroller! Det är nästan omöjligt att få Guybrush att lyda. Hade spelet inte varit inlindat i ett rosa nostalgiskt skimmer så hade jag stormat Lucas Arts med fackla och högaffel, och bejärt pengarna tillbaka. Det blir till att spela om spelet på X-box istället, nu när det finns som arkadspel.

Guitar Heros/Rock Bands tecknade stilisering fungerar ovanligt bra här.

På tal om X-box så spelar jag just nu Batman Arkham Asylum och Beatles Rock Band. Batman visste jag att jag skulle älska. Beatles överraskade. Bakgrunderna, framförallt på låtarna som spelades in på Abbey Road, är så fiffinurligt illustrerade att man sabbar sin score bara för att titta på bubblande gula ubåtar och fnissa åt psykedeliska valrossar. Spelet har verkligen anammat Beatles kreativa anda. Det behöver man inte ens vara ett inbitet fan för att uppskatta.

Vad mer? Jag övergav GGG (som f.ö. redan från början var tänkt att bara finnas i ett par veckor – men blev så förbannat kul att jag inte kunde slita mig förrän flera månader senare) till förmån för diverse andra webbprojekt. När det gäller internet-delen av alla mina många hobbys så kör jag stenhårt med att jag måste lägga ner ett projekt om jag vill börja på något nytt.

Det nya (som inte är så nytt längre) är en webbshop. Där får jag utlopp för min kreativitet och tjänar dessutom lite kosing på kuppen. Det behövs när man är prylgalen, om man inte vill bli anmäld som deltagare i Lyxfällan.

Läser andras bloggar gör jag också, fast mer i det tysta.
Favoriterna bland spelbloggar är fortfarande xboxflickan som alltid skriver lika trevligt. Och som dessutom verkar vara lika pysslig och kreativ av sig som jag. Hon borde också öppna webbshop och sälja sina alster!
Said Karlsson (som inte skriver så mycket om spel längre) trollbinder mig med sina vackra bilder, spännande reseberättelser och alternativa livsstil. Godis för ögon och hjärna.

Jag lämnar er med ett litet filmtips. (Kan ju inte hålla mig!)
Om du gillade ”Shaun of the Dead” så ska du spana in: Frequently Asked Questions about Time Travel …som är för sci-fi vad Shaun of the Dead var för skräck.
Så nördigt. Så härligt. 

Låt er inte luras av den här ASDÅLIGA trailern!
Om man ska tro trailern så är filmen någon slags amerikansk smörja, när det faktiskt rör sig om härlig britisk humor.

Live long and prosper people!

Bevakar du den här bloggen så blev du förmodligen rätt förvånad nu. GGG har varit dött i en månad och jag har förstått att det inte bara är jag som saknat er, utan det finns faktiskt en och en annan där ute som också saknat mitt bloggpladder. Hej på er!

Jag har blivit tvungen att dra ner (för att inte säga lägga ner) pga tidsbrist. Till och med Xboxen står orörd, oälskad och täckt av ett lager damm sedan veckor tillbaka. Men snart, snart är man ju lite ledig. ÄNTLIGEN!

Skulle vara trist att lägga ner och därmed förlora alla kontakter med blogg-grannar och annat trevligt folk som kommenterat och hört av sig. Därför ställer jag nu frågan: Ska vi spela ihop?

Självklart kommer Scene It åka fram över jul/nyår. Pure blir det också. Har aldrig testat co-op i Fable II, så det skulle vara skoj. Och vad mer? Ja, det visar sig.

Maila din gamertag (till gamergadgetgirl snabelA live punkt se) så ses vi!

PS. Känner du igen titeln på det här inlägget? Då diggar du förmodligen den här störtsköna videon också:

(Från Air Guitar Nation)

Eftersom jag älskade det första Scene It spelet så var del två i serien, Filmtoppen, ett givet inköp. Jag satte mig till rätta i soffan med buzzern i högsta hugg för att sätta filmkunskaperna på prov.

Här är jag. Rätt likt faktiskt förutom de trista kläderna och att skönhetsfläcken sitter på fel ställe.

Det första man lägger märke till är att ens egen avatar gästspelar i spelets intro. Snyggt! I den nerladdningsbara demon gav avataren ifrån sig fjantiga ljud. Dessa är lyckligtvis dämpade i den fulla versionen av spelet.

De två kommentatorerna som guidar dig igenom spelet munhuggs med varandra på ett rätt underhållande sätt. Deras repliker upprepar sig väldigt snabbt men de håller sitt gafflande tacksamt kortare än kommentatorn i det första spelet.

Variationen av pussel är imponerande! Favoriterna från första spelet är med och har fått tillökning med ett par nya pussel som t.ex. pixel flix (gissa filmen med hjälp av animerad retro grafik), celebrity ties (skådespelare matchas ihop, likt ”Six degrees of Kevin Bacon”), nya och förbättrade bildgåtor och förvrängda bilder m.m.

Om något har blivit lidande till förmån för alla dessa pussel så är det variationen av filmklipp. Jag testade att spela 5 omgångar. 3 korta spel, ett långt och ett solo alternativ. På de 5 omgångarna så fick jag återse 3 filmklipp 2 gånger. Frågorna är tack och lov olika men det är rätt jobbigt att se ett långt filmklipp, om än roligt, flera gånger så tätt inpå varandra.

Spelet är från början inställt på att du inte förlorar poäng för fel svar. Detta gör att det är extremt enkelt att ta achievments. Själv tog jag 29 av 50 achievments innan jag tittade närmre på inställningarna och rättade till svårighetsgraden. Om poäng dras av, så som de gjorde per default i det första Scene It, så piskar det i mitt tycke upp stämningen och gör det mer spännande. Utvecklarna ska verkligen ha en eloge för att man har möjligheten att lägga upp spelandet som man själv vill.

Så här ser det ut när 4 spelare eller lag tävlar. Mina kompisar vågar inte spela med mig längre.  De lärde sig läxan i det första Scene It.

Så kommer vi till slut till det som i alla fall jag sett fram emot mycket – nämligen Live-spel. Om man inte kan få nytta av sin insamlade reservoir av värdelöst vetande och äga motståndare Live, vad ska man då med kunskapen till?

Upp till 4 spelare/lag kan spela mot varandra i samma rum eller Live. Tyvärr verkar Live stendött. I alla fall en fredag eftermiddag så här nära inpå spelets släpp. Jag skrev hela det här inlägget i väntan på att en spelare skulle dyka upp och utmana mig. Men icke. Riktigt synd. Kanske du vågar dig på utmaningen? Bered dig på att bli mosad i små små beståndsdelar.

Sammanfattningsvis så är det nya Scene It riktigt riktigt underhållande.
Frågorna är aktuella och pusslen utmanande. På nästan samtliga punkter har spelet lyfts från sin föregångare och det har helt enkelt blivit mer av något som redan var mycket bra. Minus för täta repriser av filmklipp. Kanske skulle en Bluray-skiva behövts för att fler klipp skulle få plats?

För att följa upp debatten runt dataspelens farlighet för hälsan eller ej så tänkte jag lyfta fram en studie som Dataspelsbranschen publicerade i förra månaden: Unga & Medier 2008

Två tusen barn och unga från åldrarna 9 till 16,  samt lika många föräldrar fick svara på frågor om bl.a. sina dataspelsvanor. Hela studien är intressant läsning. Här ett par siffror som stack ut i mina ögon:

När det gäller TV-spel spelar ca 20% av de unga oftast själv, och ca 50% med kompisar eller syskon.
För datorspel däremot är statistiken omvänd. 50% spelar själv och 20% med kompisar.

På frågan ”Har ni regler eller gränser hemma hos er om hur länge barnet får spela?” svarade föräldrarna:
62% Ja
29% Nej

Hela 29% svarar alltså nej. Är det bara jag som är förvånad över denna höga siffra?

Om du gillar utmaningar på tid i spel, där du t.ex. försöker köra om en spökversion av din egen bästa tid i ett bilspel, så är det här något för dig!

CURSOR * 10

I det japanska spelet Cursor måste du samarbeta med dig själv för att kunna klättra högre och högre upp via spelets trappor. Till 16:e våningen ska du, och det är inte så enkelt som det låter.

Douglas Adams ”Liftarens guide”-serie om jordmannen Arthur Dent ska få tillökning.

Trilogin i fem delar slutade inte riktigt så upplyftande som Adams själv hade tänkt. Därför hade han planer på att skriva en sjätte bok i den omåttligt populära serien. Eftersom Adams trillade av pinn 2001 så har han av förståliga skäl haft svårare än vanligt hålla sina deadlines, något som han annars var ökänd för att bryta. Adams änka Jane Belson har valt ut en ersättare som ska skriva den sjätte boken. Lotten föll på barnboksförfattaren Eoin Colfer, som bl.a. skrivit Artemis Fowl serien.

Arthur Dent är upprörd. Han ska återupplivas från det döda och ringde till Sirius Cybernetics Corporation för att klaga. Ni kan lyssna på vad han har att säga om saken här.

Eoin Colfer beskriver förtroendeuppdraget som att ha blivit begåvad med en superkraft. Han jämför också det han ska göra med de författare som gått i Ian Flemmings fotspår och fört James Bond serien framåt. Lyssna här.

Om Colfer är bättre på att hålla sina deadlines så ska bok nummer 6 komma ut i oktober nästa år.

Kommer Colfer lyckas med att återuppliva serien och skriva något som de hängivna fansen kommer att acceptera som en värdig del i serien? Vad tror du?

Mer info:
http://www.guardian.co.uk/books/2008/sep/17/douglasadams
http://news.bbc.co.uk/today/hi/today/newsid_7619000/7619708.stm

Ok, nu måste jag få nörda mig lite.  Visste ni att Leonard ”Spock” Nimoy hade musikambitioner en gång i tiden? Jojjemensan! Så här fint blev det när det spelades in en video till balladen om Bilbo Baggins:

Och det leder mig oavkortat in på den här lilla Southpark/Star Trek videon om Spock och Kirk:

Ha en SUPER dag!

Ända sedan jag började läsa spelbloggar mer regelbundet så har en fråga snurrat runt i mitt huvud: Vad krävs egentligen för att du ska få titulera dig som en ”hardcore gamer”?

Vilka är kriterierna?

Är det hur länge du spelat som avgör?

Eller hur engagerad du är just nu?

  
Är man bara hardcore om man spelar en viss typ av spel?

Eller gäller inte hardcore om man bara spelar handhållna spel eller casual games?

  
Blir du automatiskt hardcore om du tatuerar dig?

Eller beror det på motivet?

 
Är det storleken på spelamlingen?

  
Eller mängden av hårdvara?

   
Är det sättet du spelar på eller hur ofta du spelar som tar dig från en enkel spelenthusiast till en hardcore gamer som fightas med de stora tjejerna och grabbarna?

Vad tycker du?

Den frågan ställer Expressen till sina läsare efter att ha rapporterat om en 15-årig kille som kollapsat efter att ha spelat oavbrutet i ett dygn.

I skrivande stund har 5,900 personer svarat på frågan och resultatet blev detta:

Är dataspel skadligt för barn?
1. Ja, absolut. 30%
2. Nej, men lagom är bäst. 50%
3. Högst individuellt. 20%

Nu får man naturligtvis ta undersökningar i den sensationslystnaste av alla sensationslystna blaskor med en stor skottkärra salt… Kan ändå inte låta bli att bli rejält förbannad på artiken, och inte minst på föräldern till den kollapsade 15-åringen.

Att en 15-åring spelar så intensivt att han/hon till slut kollapsar av uttorkning och utmatting är väl för helvete inte spelets fel? När jag själv var 15 så skulle jag aldrig i livet ha fått sitta och spela på det sättet utan att bli tvingad av en förälder att ta paus. Nu är jag inte förälder, och avundas verkligen inte det hårda jobb som det måste innebära, men någon måtta på hur mycket man får skylla ifrån sig måste det väl ändå vara?

Sen kommer vi till Expressens sätt att rapportera om denna nyhet… Artikeln är skriven på ett så vinklat sätt att det framstår som att spel, över huvud taget, är tickande bomber som kommer ge ungarna som spelar både fysiska och psykiska men med tiden.

Inte så konstigt då att så många svarade ”Ja, absolut” på deras fråga. Besviken blir jag trots allt på att dessa 30% låter sig svepas med i häxjakten och målar upp dataspel som syndabock.

Är det för mycket att begära att vi 2008 slutar skylla på musik, film, dataspel eller annan populärkultur när ungarna beter sig som idioter och deras föräldrar tappar bollen? Det funkade inte på Beatles tid, när man försökte förbjuda långt hår på pojkar som ville likna sina idoler, och det funkar inte nu.

Vad tycker du?
Är det spelutvecklarnas fel, som gör för roliga och beroendeframkallande spel?
Är det föräldern, eller individens ansvar att sätta rimliga gränser för spelandet? Borde det sättas åldersgränser på särskillt beroendeframkallande spel, eller borde dessa förbjudas helt och hållet?