Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Hej!

Om du ser det här meddelandet så betyder det att du prenumererar på GamerGadgetGirls nyhetsflöde. Awesome!

GGG har idag bytt namn, och domän, till pixelviking.


Spana in den nya uppfräschade bloggen och glöm inte att byta till det nya nyhetsflödet (RSS).

Välkommen!🙂

När den idealistiske läraren  Ralph tar med sin stökiga klass på utflykt till den ödsliga Californiska öknen träffar han av en händelse på den buttre FBI-agenten Bill. De får båda problem med sina bilar, vilket visar sig bero på närkontakt med ett rymdskepp som svävar ovanför dem.

Utomjordlingarna ger Ralph en hjältekostym, komplett med käp och allt, som är begåvad med superkrafter. De uppmanar Ralph och Bill att samarbeta för att bekämpa brott.

Problemet är bara att Ralph tappar bort instruktionsboken till kostymen, vilket leder till en hel del  komplikationer. (Och ett par flygturer rakt in i väggar.)

The Greatest American Hero kom 1981, och höll på i 3 sesånger. Och visst märks det att serien har 30 år på nacken. Kläder, specialeffekter, bristen på mobiltelefoner och hur folk pratar vittnar alla om tidigt 80-tal. Serien håller dock förvånansvärt bra år 2010.

Situationskomiken är tidslös. Jag menar… hur 17 promenerar man omkring i en superhjältekostym utan att bli intagen på hispan? Hur lång tid tar det egentligen att krångla sig ur sina vanliga kläder medan någon skjuter på din kompis, och dyrbara sekunder tickar förbi? Eller för den delen, hur vet du att dina vanliga kläder ligger kvar när du kommer tillbaka? Hade Stålmannen sådana här världsliga problem? I think not.

.

.
Känner ni igen temalåten? George i Seinfeld gjorde parodi på låten i ett specialkomponerat telefonsvararmeddelande. (Länk öppnas i nytt fönster)

.
Mer info: http://www.imdb.com/title/tt0081871/

Varning! Artikeln innehåller spoilers.

Skurkar kör alltid svarta bilar på film. Så är det bara. Tänk vad förvånad du skulle bli om du någon gång skulle se skurken kliva ur en gammal beige Volvo. En sån där skruttbil som du vanligtvis bara ser lärare eller killar med hästsvans köra. Nä, skinande svart lack och krom ska det vara om man är gangster.

Man ska inte döma hunden efter håren heter det ju. GGG säger ”Var smart. Var ytlig!”. Det finns ett par tecken som man bör hålla utkik efter, om man vill undvika obehagliga överraskningar. Här ett par exempel:
.

Emperor Ming delar ögonbrynstrimmare med Jack Nicholson.

Uppseendeväckande kläder
Hjältar smälter in i högre grad än de står ut. De har vett att inte måla ut sig som levande måltavlor. Skurkar däremot lider ofta av vanförställningar och hybris, och kan klä sig i hur gälla färger som helst.  Om du tvivlar kan kan du alltid lita på tumregeln; ju högre krage, destå elakare skurk.
Se bara på Emperor Ming i Flash Gordon, Darth Vader, Norman Bates i sin mammas kläder i Psycho, Jokern i Batman.

.

.

.

Albert, i hög krage OCH solbrillor!

Solbrillor innomhus
Om du ser en person med solglasögon på inomhus… och personen i fråga INTE är en geek som sitter i ett mörkt rum framför en flimrande skärm med solbrillorna på…. så är det förmodligen en riktig skitstövel. Ni vet… en sån där typ som inte ids ställa sig upp och lämna plats åt en pensionär  på en full buss.
Exempel: Lance Vance från GTA, Aaaaahnold som Terminator, Zeke från Infamous, Albert från Resident Evil och Agent Smith i the Matrix.

.

Kane - Glorious Bastard


Fysiska men

Oförklarade linkanden, ärr, saknade lemmar och till en viss mån ett riktigt fett unibrow är alla säkra tecken på att något inte står helt rätt till.
Exempel: LeChuck från Monkey Island, Keyser Söze från The Usual Suspects, Kane från Kane&Lynch.


.

.

.

Would you kindly...?

”Charmiga” engelska och irländska dialekter
Om jag hade trott på helvetet så hade jag velat reservera en alldeles speciellt plågsam hörna för falska och insmickrande figurer som med sina silkeslena stämmor vill ge intryck av att vara något annat än vad de är. Engelsmän och Irländare lämpar sig av någon anledning speciellt bra som bovar och backstabbers.
Exempel: Atlas, med sin Dublin accent i första BioShock, Hannibal Lecter i Silance of the Lambs, Harry Flynn i Uncharted 2.

.

Låt er alltså inte bli lurade, gott folk. Var ytlig! Då lever du längre.

Idag, den 25e maj, är den internationella handduksdagen. Towel Day. Till minne av Douglas Adams, som gick bort i maj 2001.

Har du koll på var din handduk är?😉

(Ovan; ett av Adams sista framträdanden. En rolig och upplysande föreläsning på University of California.)

Medan många av er tillbringade helgen med att springa omkring med ficklampa i mörka skogar eller med revolver i vilda västern så spenderade jag min i ett äventyr av en annan sort…

Bland exploderande byggnader, flygplansvrak och med doften av bränt gummi i näsborrarna så spände jag fast säkerhetsbältet som deltagare i TV-programmet  Split/Second. En reality show som går ut på att deltagarna åker runt i uppbyggda banor med mer eller mindre dolda hinder, som du och de andra deltagarna kan trigga för att komma först i mål.
.

Upplägget fungerar som en kombination av Burnout och Mario Kart. Du kör så vårdslöst du kan för att bygga upp en mätare med energi. När mätaren är full kan du antingen låsa upp genvägar i banan, eller sabba för dina fiender genom att utlösa fällor (”Power Plays”).

Istället för att skicka raketer som förvandlar dina rivaler till små nöffande grisar eller lägga ut bananskal på banan – så får du i Split/Second broar eller byggnader att explodera, lastbilar och helikoptrar att tappa sin last på bilarna, eller så sveper en stor grävskopa sin arm över banan osv.

Det hela ser så fantastiskt ut som trailern visar. Det är en sliten jämförelse; men det känns faktiskt som att vara mitt uppe i en biljakt, i en actionfilm. Ett intryck som förstärks av ett minimalistiskt gränssnitt när du kör. Mini-kartan är borta och annan viktig information som vanligtvis brukar visas uppe i hörnen på skärmen har förpassats till att visas lite diskret vid din bils bakre kofångare. Denna information är därmed det enda beviset på att det inte är en scen ur en Bond-film, utan faktiskt ett spel.
.

Till skillnad från Forza, Dirt m.fl så figurerar inga äkta bilmärken i SplitSecond. Ingen realism här alltså. Precis som det ska vara!

För att komma vidare i spelet och låsa upp fler banor så är det ett sedvanligt tournament-upplägg som gäller. Du måste delta i vanliga race och tidsutmaningar och vinna tillräckligt med poäng för att komma vidare. Lite mer personligt för just det här spelet är racingbanor med missilattacker från helikoptrar som du måste överleva och Terminator 2-liknande race med långtradare, i vattenlösa betång-kanaler.

Tidsutmaningarna där du kör ensam och banans alla fällor utlöser sig till höger och vänster – skulle få självaste Steve McQueen att tappa sitt cool och bara gapa av beundran.

Den enda fågelskiten på din nytvättade bil är banornas begränsningar. Banorna blir snabbt lika varandra och du leds dessutom tillbaka in på samma banstumpar gång på gång. Det innebär att du snabbt kan lära dig var faror ruvar och köra för att undvika dem.

Å andra sidan är banorna så spektakulära och roliga att du kommer sitta framåtlutad i soffan och spela i timmar i alla fall. Dessutom kommer du att märka att banorna är mer varierade än du först trodde. Om du bygger upp din energi-mätare så har du möjligheten att ändra banorna genom dolda genvägar. Ett nytt hopp öppnas upp som tar dig genom vraket av ett flygplan eller så kör du upp på däcket av ett hangarfartyg. Utforskarglädjen som fanns i Burnoutspelen finns alltså även här.
.

Split/Second är, kort och gott, är den mest beroendeframkallande racern sedan Burnout Revenge. (Ja, jag sa Revenge och inte Paradise. Revenge var roligare.)
En totalt verklighetsbefriad partyracer med barnslig körglädje… för vuxna.

Medan många av er tillbringade helgen med att springa omkring med ficklampa i mörka skogar eller med revolver i vilda västern så spenderade jag min i ett äventyr av en annan sort…

Bland exploderande byggnader, flygplansvrak och med doften av brännt gummi i näsborrarna så spände jag fast säkerhetsbältet som deltagare i TV-programmet  Split/Second. En reality show som går ut på att deltagarna racar runt i uppbyggda banor med mer eller mindre dolda hinder, som du och de andra deltagarna kan trigga för att komma först i mål.
.

Upplägget fungerar som en kombination av Burnout och Mario Kart. Du kör så vårdslöst du kan för att bygga upp en mätare med energi. När mätaren är full kan du antingen låsa upp genvägar i banan, eller sabba för dina fiender genom att utlösa fällor.

Istället för att skicka raketer som förvandlar dina rivaler till små nöffande grisar eller lägga ut bananskal på banan så får du i Split/Second broar eller byggnader att explodera, lastbilar och helikoptrar att tappa sin last på bilarna, eller så sveper en stor grävskopa sin arm över banan osv.

Det hela ser så fantastiskt ut som trailern visar. Det är en sliten jämförelse; men det känns faktiskt som att vara mitt uppe i en biljakt, i en actionfilm. Ett intryck som förstärks av ett minimalistiskt gränssnitt när du kör. Mini-kartan är borta och annan viktig information som vanligtvis brukar visas uppe i hörnen på skärmen har förpassats till att visas lite diskret vid din bils bakre kofångare. Denna information är därmed det enda beviset på att det inte är en scen ur en Bond-film, utan faktiskt ett spel.
.

Inga äkta bilmärken figurerar i SplitSecond. Ingen realism här alltså. Precis som det ska vara!

För att komma vidare i spelet och låsa upp fler banor så är det ett sedvanligt tournament-upplägg som gäller. Du måste delta i vanliga race och tidsutmaningar för att komma vidare. Lite mer personligt för just det här spelet är racingbanor med missilattacker från helikoptrar som du måste överleva och Terminator 2-liknande race med långtradare, i vattenlösa betång-kanaler.

Tidsutmaningarna där du kör ensam och banans alla fällor (”Power Plays”) utlöser sig till höger och vänster skulle få självaste Steve McQueen att tappa sitt cool och bara gapa av beundran.

Den enda fågelskiten på din nytvättade bil är banornas begränsningar. Banorna blir snabbt lika varandra och du leds dessutom tillbaka in på samma banstumpar gång på gång. Det innebär att du snabbt kan lära dig var faror ruvar och köra för att undvika dem.

Å andra sidan är banorna så spektakulära och roliga att du kommer sitta framåtlutad i soffan och spela i timmar i alla fall. Dessutom kommer du att märka att banorna är mer varierade än du först trodde. Om du bygger upp din energi-mätare så har du möjligheten att ändra banorna genom dolda genvägar. Ett nytt hopp öppnas upp som tar dig genom vraket av ett flygplan eller så kör du upp på däcket av ett hangarfartyg. Utforskarglädjen som fanns i Burnoutspelen finns alltså även här.
.

Split/Second är, kort och gott, den mest beroendeframkallande racern sedan Burnout Revenge. (Ja, jag sa Revenge och inte Paradise.)
En totalt verklighetsbefriad partyracer med barnslig körglädje… för vuxna.

Av ren princip tycker jag att det där med nyårslöften är löjligt. Därför retades jag  i januari och publicerade ett nyårslöfte som gick ut på att jag skulle skita i att träna, äta bättre och allt det där som folk brukar lova… och istället lovade jag mig själv att jag skulle spela mer.

Så här 5 månader senare så kan jag konstatera att det var något som gick snett. Någonstans gick löftet från att vara ett skämt till att bli blodigt allvar.

Bland löftena fanns en punkt som sa att jag ”inte skulle påbörja ett nytt spel innan jag avslutat ett annat”… Visste att det var ett misstag så fort jag kom på det.

Svårt att behålla motivationen när ett nytt bubbelplastat spelfodral dimper ner på tamburmattan.

Det dyker alldeles för ofta upp något nytt kul spel som man vill prova på, innan man hunnit spela igenom ett annat. Eller hur?

Läser man dessutom spelbloggar och vill hänga med lite grand i vad som händer inom spelvärlden så är det ju så gott som omöjligt att inte bli frestad att testa det senaste.

Ibland undrar jag hur alla frilansande spelskribenter hinner med att spela igenom alla spel som de ska recensera. Stressar de sig igenom alla spel? Börjar det då inte kännas som att göra läxor eller jobba, snarare än att njuta av spelupplevelsen?

Nåväl, tillbaka till det där om nyårslöftet. Hittills i år har jag faktiskt hållt löftet. Det betyder också att jag halkat efter. Högen med spel som ligger och väntar bara växer.

Dessutom skaffade jag mig PS3 vid årsskiftet, så spelandet på 360 har halkat ännu mer efter.

Avslutade spel i år:

PS3
Uncharted 1
Uncharted 2
Heavy Rain
God of War III

360
Dante’s Inferno

PC
Assasins Creed II
Firelight
Machinarium, The Path och div andra indiespel

Spel jag nöter på just nu:

360
BioShock II

PS3
Heavenly Sword

PC
Dragon Age

Och till slut; spelhögen som väntar på att bli spelade innehåller bl.a.:
Settlers 7
Alan Wake
Red Dead Redemption
Darksiders
Final Fantasy XIII
Mass Effect II
Resonance of Fate

Vid sidan av detta håller jag på med diverse andra spel, som t.ex. kortare indiespel, iPhonespel och bilspel. De ser jag mer som casual och räknar därför inte bland spelen som jag måste avsluta.

S U C K !

Varför skulle jag komma på det där med att avsluta spel? Om jag lovar något, oavsett vem jag lovar det till, så brukar jag hålla det. Därför vill jag inte riktigt ge upp än och kasta in handduken.

Hur gör du? Brukar du spela igenom alla spel som du börjar på?

Blev påmind idag om ett gammalt inlägg jag gjorde lääääänge sedan angående vilken spelfigur du helst vill döda, ligga med och gifta dig med.

Om du istället kunde välja dina föräldrar
kvinnan och mannen vars kombinerade horisontella övningar och gener resulterade i den överlägset coola varelse som DU är…
vilka skulle det då vara?
.

Oh mama!

Min mamma skulle utan en parseks tvivlan bli Leia.

Inget snack om att hon är den tuffaste bruden i galaxen. Uppkäftig, handlingskraftig och allergisk mot gammeldags idéer om hur en prinsessa ska uppföra sig. Vill gärna tro att jag ärvt lite av de egenskaperna.

Sen finns det säkert somliga som skulle säga att jag brås på Chewie istället, eftersom jag har så mycket hår. Till dem säger jag bara ”Hnaarr oorraawarr!”.

.

Big daddy

Har svårt att komma på någon roligare, smartare och mer ifrågasättande än Douglas Adams – författaren till Liftarens Guide till Galaxen. Alla kvalitéer som jag skattar mycket högt.

Visst, chansen finns att jag då också skulle ärva Douglas abnormt stora näsa, men det skulle jag faktiskt kunna leva med om jag ens fick ett uns av hans geni.

Ok. Din tur.🙂