Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Spel’ Category

Var ytlig! Då lever du längre.

Varning! Artikeln innehåller spoilers.

Skurkar kör alltid svarta bilar på film. Så är det bara. Tänk vad förvånad du skulle bli om du någon gång skulle se skurken kliva ur en gammal beige Volvo. En sån där skruttbil som du vanligtvis bara ser lärare eller killar med hästsvans köra. Nä, skinande svart lack och krom ska det vara om man är gangster.

Man ska inte döma hunden efter håren heter det ju. GGG säger ”Var smart. Var ytlig!”. Det finns ett par tecken som man bör hålla utkik efter, om man vill undvika obehagliga överraskningar. Här ett par exempel:
.

Emperor Ming delar ögonbrynstrimmare med Jack Nicholson.

Uppseendeväckande kläder
Hjältar smälter in i högre grad än de står ut. De har vett att inte måla ut sig som levande måltavlor. Skurkar däremot lider ofta av vanförställningar och hybris, och kan klä sig i hur gälla färger som helst.  Om du tvivlar kan kan du alltid lita på tumregeln; ju högre krage, destå elakare skurk.
Se bara på Emperor Ming i Flash Gordon, Darth Vader, Norman Bates i sin mammas kläder i Psycho, Jokern i Batman.

.

.

.

Albert, i hög krage OCH solbrillor!

Solbrillor innomhus
Om du ser en person med solglasögon på inomhus… och personen i fråga INTE är en geek som sitter i ett mörkt rum framför en flimrande skärm med solbrillorna på…. så är det förmodligen en riktig skitstövel. Ni vet… en sån där typ som inte ids ställa sig upp och lämna plats åt en pensionär  på en full buss.
Exempel: Lance Vance från GTA, Aaaaahnold som Terminator, Zeke från Infamous, Albert från Resident Evil och Agent Smith i the Matrix.

.

Kane - Glorious Bastard


Fysiska men

Oförklarade linkanden, ärr, saknade lemmar och till en viss mån ett riktigt fett unibrow är alla säkra tecken på att något inte står helt rätt till.
Exempel: LeChuck från Monkey Island, Keyser Söze från The Usual Suspects, Kane från Kane&Lynch.


.

.

.

Would you kindly...?

”Charmiga” engelska och irländska dialekter
Om jag hade trott på helvetet så hade jag velat reservera en alldeles speciellt plågsam hörna för falska och insmickrande figurer som med sina silkeslena stämmor vill ge intryck av att vara något annat än vad de är. Engelsmän och Irländare lämpar sig av någon anledning speciellt bra som bovar och backstabbers.
Exempel: Atlas, med sin Dublin accent i första BioShock, Hannibal Lecter i Silance of the Lambs, Harry Flynn i Uncharted 2.

.

Låt er alltså inte bli lurade, gott folk. Var ytlig! Då lever du längre.

Annonser

Read Full Post »

Medan många av er tillbringade helgen med att springa omkring med ficklampa i mörka skogar eller med revolver i vilda västern så spenderade jag min i ett äventyr av en annan sort…

Bland exploderande byggnader, flygplansvrak och med doften av bränt gummi i näsborrarna så spände jag fast säkerhetsbältet som deltagare i TV-programmet  Split/Second. En reality show som går ut på att deltagarna åker runt i uppbyggda banor med mer eller mindre dolda hinder, som du och de andra deltagarna kan trigga för att komma först i mål.
.

Upplägget fungerar som en kombination av Burnout och Mario Kart. Du kör så vårdslöst du kan för att bygga upp en mätare med energi. När mätaren är full kan du antingen låsa upp genvägar i banan, eller sabba för dina fiender genom att utlösa fällor (”Power Plays”).

Istället för att skicka raketer som förvandlar dina rivaler till små nöffande grisar eller lägga ut bananskal på banan – så får du i Split/Second broar eller byggnader att explodera, lastbilar och helikoptrar att tappa sin last på bilarna, eller så sveper en stor grävskopa sin arm över banan osv.

Det hela ser så fantastiskt ut som trailern visar. Det är en sliten jämförelse; men det känns faktiskt som att vara mitt uppe i en biljakt, i en actionfilm. Ett intryck som förstärks av ett minimalistiskt gränssnitt när du kör. Mini-kartan är borta och annan viktig information som vanligtvis brukar visas uppe i hörnen på skärmen har förpassats till att visas lite diskret vid din bils bakre kofångare. Denna information är därmed det enda beviset på att det inte är en scen ur en Bond-film, utan faktiskt ett spel.
.

Till skillnad från Forza, Dirt m.fl så figurerar inga äkta bilmärken i SplitSecond. Ingen realism här alltså. Precis som det ska vara!

För att komma vidare i spelet och låsa upp fler banor så är det ett sedvanligt tournament-upplägg som gäller. Du måste delta i vanliga race och tidsutmaningar och vinna tillräckligt med poäng för att komma vidare. Lite mer personligt för just det här spelet är racingbanor med missilattacker från helikoptrar som du måste överleva och Terminator 2-liknande race med långtradare, i vattenlösa betång-kanaler.

Tidsutmaningarna där du kör ensam och banans alla fällor utlöser sig till höger och vänster – skulle få självaste Steve McQueen att tappa sitt cool och bara gapa av beundran.

Den enda fågelskiten på din nytvättade bil är banornas begränsningar. Banorna blir snabbt lika varandra och du leds dessutom tillbaka in på samma banstumpar gång på gång. Det innebär att du snabbt kan lära dig var faror ruvar och köra för att undvika dem.

Å andra sidan är banorna så spektakulära och roliga att du kommer sitta framåtlutad i soffan och spela i timmar i alla fall. Dessutom kommer du att märka att banorna är mer varierade än du först trodde. Om du bygger upp din energi-mätare så har du möjligheten att ändra banorna genom dolda genvägar. Ett nytt hopp öppnas upp som tar dig genom vraket av ett flygplan eller så kör du upp på däcket av ett hangarfartyg. Utforskarglädjen som fanns i Burnoutspelen finns alltså även här.
.

Split/Second är, kort och gott, är den mest beroendeframkallande racern sedan Burnout Revenge. (Ja, jag sa Revenge och inte Paradise. Revenge var roligare.)
En totalt verklighetsbefriad partyracer med barnslig körglädje… för vuxna.

Medan många av er tillbringade helgen med att springa omkring med ficklampa i mörka skogar eller med revolver i vilda västern så spenderade jag min i ett äventyr av en annan sort…

Bland exploderande byggnader, flygplansvrak och med doften av brännt gummi i näsborrarna så spände jag fast säkerhetsbältet som deltagare i TV-programmet  Split/Second. En reality show som går ut på att deltagarna racar runt i uppbyggda banor med mer eller mindre dolda hinder, som du och de andra deltagarna kan trigga för att komma först i mål.
.

Upplägget fungerar som en kombination av Burnout och Mario Kart. Du kör så vårdslöst du kan för att bygga upp en mätare med energi. När mätaren är full kan du antingen låsa upp genvägar i banan, eller sabba för dina fiender genom att utlösa fällor.

Istället för att skicka raketer som förvandlar dina rivaler till små nöffande grisar eller lägga ut bananskal på banan så får du i Split/Second broar eller byggnader att explodera, lastbilar och helikoptrar att tappa sin last på bilarna, eller så sveper en stor grävskopa sin arm över banan osv.

Det hela ser så fantastiskt ut som trailern visar. Det är en sliten jämförelse; men det känns faktiskt som att vara mitt uppe i en biljakt, i en actionfilm. Ett intryck som förstärks av ett minimalistiskt gränssnitt när du kör. Mini-kartan är borta och annan viktig information som vanligtvis brukar visas uppe i hörnen på skärmen har förpassats till att visas lite diskret vid din bils bakre kofångare. Denna information är därmed det enda beviset på att det inte är en scen ur en Bond-film, utan faktiskt ett spel.
.

Inga äkta bilmärken figurerar i SplitSecond. Ingen realism här alltså. Precis som det ska vara!

För att komma vidare i spelet och låsa upp fler banor så är det ett sedvanligt tournament-upplägg som gäller. Du måste delta i vanliga race och tidsutmaningar för att komma vidare. Lite mer personligt för just det här spelet är racingbanor med missilattacker från helikoptrar som du måste överleva och Terminator 2-liknande race med långtradare, i vattenlösa betång-kanaler.

Tidsutmaningarna där du kör ensam och banans alla fällor (”Power Plays”) utlöser sig till höger och vänster skulle få självaste Steve McQueen att tappa sitt cool och bara gapa av beundran.

Den enda fågelskiten på din nytvättade bil är banornas begränsningar. Banorna blir snabbt lika varandra och du leds dessutom tillbaka in på samma banstumpar gång på gång. Det innebär att du snabbt kan lära dig var faror ruvar och köra för att undvika dem.

Å andra sidan är banorna så spektakulära och roliga att du kommer sitta framåtlutad i soffan och spela i timmar i alla fall. Dessutom kommer du att märka att banorna är mer varierade än du först trodde. Om du bygger upp din energi-mätare så har du möjligheten att ändra banorna genom dolda genvägar. Ett nytt hopp öppnas upp som tar dig genom vraket av ett flygplan eller så kör du upp på däcket av ett hangarfartyg. Utforskarglädjen som fanns i Burnoutspelen finns alltså även här.
.

Split/Second är, kort och gott, den mest beroendeframkallande racern sedan Burnout Revenge. (Ja, jag sa Revenge och inte Paradise.)
En totalt verklighetsbefriad partyracer med barnslig körglädje… för vuxna.

Read Full Post »

Av ren princip tycker jag att det där med nyårslöften är löjligt. Därför retades jag  i januari och publicerade ett nyårslöfte som gick ut på att jag skulle skita i att träna, äta bättre och allt det där som folk brukar lova… och istället lovade jag mig själv att jag skulle spela mer.

Så här 5 månader senare så kan jag konstatera att det var något som gick snett. Någonstans gick löftet från att vara ett skämt till att bli blodigt allvar.

Bland löftena fanns en punkt som sa att jag ”inte skulle påbörja ett nytt spel innan jag avslutat ett annat”… Visste att det var ett misstag så fort jag kom på det.

Svårt att behålla motivationen när ett nytt bubbelplastat spelfodral dimper ner på tamburmattan.

Det dyker alldeles för ofta upp något nytt kul spel som man vill prova på, innan man hunnit spela igenom ett annat. Eller hur?

Läser man dessutom spelbloggar och vill hänga med lite grand i vad som händer inom spelvärlden så är det ju så gott som omöjligt att inte bli frestad att testa det senaste.

Ibland undrar jag hur alla frilansande spelskribenter hinner med att spela igenom alla spel som de ska recensera. Stressar de sig igenom alla spel? Börjar det då inte kännas som att göra läxor eller jobba, snarare än att njuta av spelupplevelsen?

Nåväl, tillbaka till det där om nyårslöftet. Hittills i år har jag faktiskt hållt löftet. Det betyder också att jag halkat efter. Högen med spel som ligger och väntar bara växer.

Dessutom skaffade jag mig PS3 vid årsskiftet, så spelandet på 360 har halkat ännu mer efter.

Avslutade spel i år:

PS3
Uncharted 1
Uncharted 2
Heavy Rain
God of War III

360
Dante’s Inferno

PC
Assasins Creed II
Firelight
Machinarium, The Path och div andra indiespel

Spel jag nöter på just nu:

360
BioShock II

PS3
Heavenly Sword

PC
Dragon Age

Och till slut; spelhögen som väntar på att bli spelade innehåller bl.a.:
Settlers 7
Alan Wake
Red Dead Redemption
Darksiders
Final Fantasy XIII
Mass Effect II
Resonance of Fate

Vid sidan av detta håller jag på med diverse andra spel, som t.ex. kortare indiespel, iPhonespel och bilspel. De ser jag mer som casual och räknar därför inte bland spelen som jag måste avsluta.

S U C K !

Varför skulle jag komma på det där med att avsluta spel? Om jag lovar något, oavsett vem jag lovar det till, så brukar jag hålla det. Därför vill jag inte riktigt ge upp än och kasta in handduken.

Hur gör du? Brukar du spela igenom alla spel som du börjar på?

Read Full Post »

Nostalgi och framtidstro

Det blåser nostalgiska vindar i bloggosfären. De senaste veckorna har det rotats på vindar och i källarutrymmen i jakt på gamla spel och konsoler.

Det är nästan så att man börjar misstänka att någon lagt in subliminala meddelanden på Twitter. För visst är det lite suspekt att så många, samtidigt och oberoende av varandra, drabbats av retrofeber? Hmmmm…

Hursomhelst, min motivation för att kånka ner en gammal Commodore 64-samling från vinden var följande:

  1. Spela de gamla favoritspelen igen, som de ska spelas.
    Utan emulatorer och moderna styrdon.
  2. Komma underfund med om det verkligen var så bra variation på spelen förr. Eller om det bara är så jag vill minnas det.

Efter att ha avverkat det viktigaste; punkt 1, så skulle jag fortsätta med att tackla nummer 2.

Jag började därför med att stapla mina originalband i prydliga högar, sorterade efter spelkategori. Sidoscrollande shooters, racingspel, pussel, sportspel osv.

Osorterade band.

Det blev snabbt många små högar. Flera spel tillhör dessutom mer än en kategori på samma gång – vilket gjorde det knepigt att sortera. 

Två av högarna reste sig en bit över de andra och blev vinnare. Det var action-äventyr-aktiga spel, som jag oftast själv omsorgsfullt hade valt ut.

En del av action och äventyrssamlingen på originalband.

Samt de spel som ofta hängde med spelsamlingar jag köpte, begagnat. Spel där man med flygplan eller rymdskepp skulle skjuta på allt som rörde sig.

Diverse flyg och krigsspel. Mycket skräp här, men också ett par riktiga guldkorn.

Ok! Det här gick ungefär som väntat, tyckte jag. Variationen som jag mindes var inte bara något som jag sett genom rosaskimrande nostalgi-glasögon. Plattformare, fightingspel, simulatorer och andra genrer fanns där – i nära jämlika proportioner. 

Sen vände jag mig mot resten av samlingen. Alla band med blandade kopierade spel, och lådorna med floppys som har flera spel på varje diskett…

Fuuuuuuuuuuuuuuuck!

Om jag skulle gå igenom allt det där så skulle det att ta evigheter!

Tog en öl istället och satte mig ner, mitt i kaoset som spritt ut sig på vardagsrumsgolvet.

Vad gör jag här, när jag kan vara ute och surfa istället?

Vad jag, på mitt helt ovetenskapliga vis, ville komma fram till var att det på 80-talet fanns spel som kunde tilltala en bred publik. Något som jag tycker att vi först nu på senare år äntligen börjat hittat tillbaka till.

Även på 80-talet så utvecklades spelen av män, för andra män och finniga tonårspojkar. (Samantha Fox Strip Poker, hallå?) Detta håller dock långsamt på att förändras. Branchen har upptäckt att det finns ordentligt med pengar att tjäna på att bredda målgrupperna för spel. Och är det något som kan locka fram förändring snabbt så är det förstås pengar.

Vi har fortfarande en bra bit kvar att gå. Förändringen kan inte komma snabbt nog. Men vi är på väg mot rätt håll igen. Det känner jag på mig och det värmer ett gammalt gamerhjärta!

Read Full Post »

Hade du några drömyrken som liten? Drömde du om att bli pilot kanske?
Lärare, doktor eller författare?

Jag ville bli Indiana Jones. Eller ”arkeolog” som det visst kallades.

Med ett brinnande intresse för historia, språk och resor till exotiska länder så blev Indy den solklara förebilden. (Indy och Leia från Star Wars, men det är en annan historia.)

På något sätt hade jag snappat upp att man som svensk inte har så stor chans att få bli astronaut. Än mindre få utforska nya världar, söka efter nya livsformer och civilisationer, och tappert färdas dit ingen människa färdats förut. Så därför skulle jag bli äventyrare och globetrotter istället. Mycket mer realistiskt, resonerade jag.

Lustigt nog så föll det mig aldrig in att jobba med datorer skulle kunna vara något att sikta på.

Mitt liv som datanörd började innan jag ens nådde upp till knapparna på TVn. VIC20 blev min första kärlek. När jag blev gammal nog för att kunna sommarjobba så köpte jag en Commodore 64, för pengarna som jag slavat ihop genom att plocka bollar på en driving range. Det var då som jag även började att experimentera med datorgrafik, programmering och bygga små demos och spel.

En del av min grafik- och programmeringsrelaterade C64-samling. Den inkluderade bl.a. light pen (föregångare till dagens Wacom ritplattor), bibliotek med sprites och den tidens Photoshop.

Det var ruskigt kul att pilla med pixelgrafik, med hjälp av en ”light pen”, och få grafiken att röra sig med låååånga rader BASIC-kod. Ändå så gick det alltså aldrig upp för mig att det kunde bli en karriär av det där. Datorer, grafik och spel var ju bara en kul hobby.

Därför inriktade jag mig på språk och humaniora istället, och blev allt mer rådvill angående framtida yrken med tiden. Det var tydligen inte så realistiskt det där med att bli Indiana Jones heller, upptäckte jag. Vad 17 skulle jag då hitta på?

Tack och lov för Internetboomen! Kunde inte kommit mer lägligt.

Det är inte så konstigt att jag inte kunde visualisera mitt framtida yrke.
Det fanns ju inte ens innan mitten av 90-talet. Mitt första heltidsjobb blev som webbdesigner.

Idag jobbar jag med ”tyngre” saker, men har aldrig lämnat området grafik, programmering och IT. Håller fortfarande stadigt i min Wacom-penna och får pixlar att röra sig på skärmen.

Dance pixel, dance!

Read Full Post »

Ge fan i Wilhelm!

Det är jobbigt när saker som börjat som ett skämt går över styr och blir en plåga. Så känner jag inför ”The Wilhelm Scream”.

The Wilhelm scream är ljudet som en plågad cowboy gav ifrån sig när han blev skjuten i benet. Ljudklippet kommer från 50-tals Western, och har sedan dess använts i en ändlös kavalkad av filmer, tv-serier och spel.

Ljudfolket började använda klippet som ett internt skämt. Nu har det där helt gått överstyr. Det går knappt att se en film på bio utan att man hör ljudklippet.

Om du inte redan har hört talas om Wilhelm, och hans lika överanvända kusin ”Howie”, så kommer du garanterat känna igen vad jag pratar om när du hör dessa:

The Wilhelm Scream

Som ofta förväxlas med the Howie Scream

Varje gång jag ser en spännande film och hör Wilhelm eller Howie vråla, så blir jag förbannad.
Effekten är den samma som om någon skulle lysa mig rätt i ögonen med en ficklampa. Det distraherar och sliter mig ur världen som filmen byggt upp. Jag blir påmind om att det är en ljud-nisse som klippt in Howie… istället för att bry mig om att en av rollfigurerna i filmen precis störtat mot en säker död.

Nu får det fan vara nog!

Andra överanvända ljudklipp inkluderar:
Barn som skrattar. Samma klipp används varenda gång det ska illustreras att barn har kul. Eller dörrar som öppnas. Klippet som användes i Diablo när man öppnar en knarrig dörr är det samma i t.ex. Desperate Housewives. Försök att INTE höra det nu efter jag påpekat det.

Flera slitna stock-ljud favoriter är en publik som brister ut i enthusiastiska rop, åskblixtar, bakelittelefon som ringer, en uggla eller hök som väsnas, vargtjut och katten jamar till – när den kommit i kläm (efter bilcrash, något som trillar etc). Listan kan göras hur lång som helst.

Jag har en viss förståelse för att man ibland måste använda stock. Det finns inte alltid tid eller pengar att producera eget material…
Men det finns väl ändå gränser? Eller?

Read Full Post »

Mitt liv som bulldozer

Om någon skulle fråga dig vilken spelstil du har; vad skulle du säga?
Är du strateg och taktiker? Dras du till magi och healing? Eller är du typen som skjuter först och ställer frågor senare?

Undertecknad tillhör den sistnämnda gruppen.

– I racingspel är det alltid gasen i botten som gäller. Möjligtvis släpper jag lite på gasen i kurvorna. Att bromsa är för mesar!

– I fightingspel trycker jag som besatt på alla knappar så fort jag kan.
Utan att bry mig om när det är strategiskt mest lämpat att göra en viss kombo.
Om jag någon gång blockar så är det förmodligen för att jag råkat trycka fel.

– I actionspel lägger jag ner mycket tid i början på att bygga upp min karaktär så att jag senare, likt en amerikansk fotbollspelare, kan meja mig fram utan att behöva använda hjärnan så mycket.

Att det faktiskt finns fördelar med att använda bromsen på bilen är jag införstådd med.
Att tänka efter, före man med ett ilsket stridsvrål kastar sig in i klungan med fiender, är också ett smart drag.
Men är det roligare?, är min fråga. Hell no!

I perioder har jag försökt att bryta mitt mönster och prova på livet som strateg istället. Eller testat att använda magi istället för rå styrka. Oavsett vad jag har testat så slutar det oundvikligt på samma sätt. Jag blir uttråkad och halkar tillbaka i gamla vanor. Att lära om, och bryta mönster efter ett helt liv som bulldozer är nog lika svårt som att hitta en mening med FBI-agentens medverkan i Heavy Rain.

Norman, what was the point?

Min spelstil förklarar nog en hel del när det gäller spelen jag gillar. Och spelen jag hatar. Oförlåtande och ”realistiska” spel kommer aldrig bli mina favoriter. Förutom kluriga pusselspel, som jag älskar att kittla hjärnan med, så är spelen där jag hänsynslöst kan gå fram och platta till allt som står i min väg – mina självklara favoriter.

Ge mig bilar som går i mål även om lacken skavts ner till metallen, kofångarna hänger på sned och dörrar och speglar prejats bort.
Ge mig hjältar och hjältinnor som kan bli övermäktiga, och svärd som skär igenom horder av monster som om de var gjorda av smör.

I spel där man samarbetar så kallas ibland det jag gör för "tank".

Tank Girl. I spel där flera spelare samarbetar så kallas ibland det jag gör för "tank".

Kort och gott; jag trivs med livet som bulldozer.
Finns det någon bättre avkoppling? 🙂

Read Full Post »

Older Posts »