Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Det blåser nostalgiska vindar i bloggosfären. De senaste veckorna har det rotats på vindar och i källarutrymmen i jakt på gamla spel och konsoler.

Det är nästan så att man börjar misstänka att någon lagt in subliminala meddelanden på Twitter. För visst är det lite suspekt att så många, samtidigt och oberoende av varandra, drabbats av retrofeber? Hmmmm…

Hursomhelst, min motivation för att kånka ner en gammal Commodore 64-samling från vinden var följande:

  1. Spela de gamla favoritspelen igen, som de ska spelas.
    Utan emulatorer och moderna styrdon.
  2. Komma underfund med om det verkligen var så bra variation på spelen förr. Eller om det bara är så jag vill minnas det.

Efter att ha avverkat det viktigaste; punkt 1, så skulle jag fortsätta med att tackla nummer 2.

Jag började därför med att stapla mina originalband i prydliga högar, sorterade efter spelkategori. Sidoscrollande shooters, racingspel, pussel, sportspel osv.

Osorterade band.

Det blev snabbt många små högar. Flera spel tillhör dessutom mer än en kategori på samma gång – vilket gjorde det knepigt att sortera. 

Två av högarna reste sig en bit över de andra och blev vinnare. Det var action-äventyr-aktiga spel, som jag oftast själv omsorgsfullt hade valt ut.

En del av action och äventyrssamlingen på originalband.

Samt de spel som ofta hängde med spelsamlingar jag köpte, begagnat. Spel där man med flygplan eller rymdskepp skulle skjuta på allt som rörde sig.

Diverse flyg och krigsspel. Mycket skräp här, men också ett par riktiga guldkorn.

Ok! Det här gick ungefär som väntat, tyckte jag. Variationen som jag mindes var inte bara något som jag sett genom rosaskimrande nostalgi-glasögon. Plattformare, fightingspel, simulatorer och andra genrer fanns där – i nära jämlika proportioner. 

Sen vände jag mig mot resten av samlingen. Alla band med blandade kopierade spel, och lådorna med floppys som har flera spel på varje diskett…

Fuuuuuuuuuuuuuuuck!

Om jag skulle gå igenom allt det där så skulle det att ta evigheter!

Tog en öl istället och satte mig ner, mitt i kaoset som spritt ut sig på vardagsrumsgolvet.

Vad gör jag här, när jag kan vara ute och surfa istället?

Vad jag, på mitt helt ovetenskapliga vis, ville komma fram till var att det på 80-talet fanns spel som kunde tilltala en bred publik. Något som jag tycker att vi först nu på senare år äntligen börjat hittat tillbaka till.

Även på 80-talet så utvecklades spelen av män, för andra män och finniga tonårspojkar. (Samantha Fox Strip Poker, hallå?) Detta håller dock långsamt på att förändras. Branchen har upptäckt att det finns ordentligt med pengar att tjäna på att bredda målgrupperna för spel. Och är det något som kan locka fram förändring snabbt så är det förstås pengar.

Vi har fortfarande en bra bit kvar att gå. Förändringen kan inte komma snabbt nog. Men vi är på väg mot rätt håll igen. Det känner jag på mig och det värmer ett gammalt gamerhjärta!

Hade du några drömyrken som liten? Drömde du om att bli pilot kanske?
Lärare, doktor eller författare?

Jag ville bli Indiana Jones. Eller ”arkeolog” som det visst kallades.

Med ett brinnande intresse för historia, språk och resor till exotiska länder så blev Indy den solklara förebilden. (Indy och Leia från Star Wars, men det är en annan historia.)

På något sätt hade jag snappat upp att man som svensk inte har så stor chans att få bli astronaut. Än mindre få utforska nya världar, söka efter nya livsformer och civilisationer, och tappert färdas dit ingen människa färdats förut. Så därför skulle jag bli äventyrare och globetrotter istället. Mycket mer realistiskt, resonerade jag.

Lustigt nog så föll det mig aldrig in att jobba med datorer skulle kunna vara något att sikta på.

Mitt liv som datanörd började innan jag ens nådde upp till knapparna på TVn. VIC20 blev min första kärlek. När jag blev gammal nog för att kunna sommarjobba så köpte jag en Commodore 64, för pengarna som jag slavat ihop genom att plocka bollar på en driving range. Det var då som jag även började att experimentera med datorgrafik, programmering och bygga små demos och spel.

En del av min grafik- och programmeringsrelaterade C64-samling. Den inkluderade bl.a. light pen (föregångare till dagens Wacom ritplattor), bibliotek med sprites och den tidens Photoshop.

Det var ruskigt kul att pilla med pixelgrafik, med hjälp av en ”light pen”, och få grafiken att röra sig med låååånga rader BASIC-kod. Ändå så gick det alltså aldrig upp för mig att det kunde bli en karriär av det där. Datorer, grafik och spel var ju bara en kul hobby.

Därför inriktade jag mig på språk och humaniora istället, och blev allt mer rådvill angående framtida yrken med tiden. Det var tydligen inte så realistiskt det där med att bli Indiana Jones heller, upptäckte jag. Vad 17 skulle jag då hitta på?

Tack och lov för Internetboomen! Kunde inte kommit mer lägligt.

Det är inte så konstigt att jag inte kunde visualisera mitt framtida yrke.
Det fanns ju inte ens innan mitten av 90-talet. Mitt första heltidsjobb blev som webbdesigner.

Idag jobbar jag med ”tyngre” saker, men har aldrig lämnat området grafik, programmering och IT. Håller fortfarande stadigt i min Wacom-penna och får pixlar att röra sig på skärmen.

Dance pixel, dance!

När Mary, en ensam flicka som bor i en färglös förort till Melbourne, börjar brevväxla med en slumpmässigt utvald Amerikan, så blir det början på en livslång vänskap för dem båda.

Hennes brevkompis blir den lika ensamme Max. En ateistisk jude med aspergers syndrom, som hatar nerskräpningen, oväsen och lukterna i New York lika mycket som han älskar att frossa i choklad.

Det är lockande att jämföra den här filmen med 84 Charing Cross Road, med Anthony Hopkins, eftersom Mary and Max också handlar om decenier av brevväxling och är baserad på verkliga händelser.

Det är också lätt att missta den för en barnfilm. Leranimation är något som de flesta av oss förmodligen associerar med ”Wallace and Grommit” eller möjligtvis ”The Neverhood”. När jag såg filmen satt det en mamma med ett barn bakom mig i salongen. 30 minuter in i filmen började barnet (som troligtvis var i 10-års åldern) fråga om inte filmen var över snart. 

Mary och Max är alltså inte en barnfilm, utan en animerad film för vuxna, berättad på ett oerhört charmigt sätt. Groteska figurer i lera blandas med underfundig och underbart välskriven dialog.

När jag går på bio så tycker jag att folk i allmänhet skrattar mer åt den fysiska slapstick humorn än åt dialogen. Så var det även med den här filmen. Skrattsalvorna duggade tätt när någon figur trillade på näsan eller drack för mycket av matlagnings Sherryn.

Inget ont om det, men det som lyfter den här filmen från bara en bra dramakomedi till, i mitt tycke, en av årets tveklöst bästa filmer – är ett enastående manus. Historien målas upp med hjälp av en berättarröst, samt breven som huvudkaraktärerna skriver.

Mitt förråd med adjektiv och målande metaforer räcker inte till för att beskriva textens värme och humor, så jag bifogar  ett spoilerfritt exempel istället:

När Mary skriver och undrar om man hittar bebisar i Coca Cola burkar i USA (eftersom hon fått förklarat för sig att bebisar, i Australien, hittas i ölglas), så svarar Max att han, som jude, fått höra att det är rabiner som lägger ägg med bebisar i. Om man är katolik, fortsätter han, så är det en nunna som lägger ägget. Och om man är ateist så är det en knarkande hora.

Mary och Max hittar du förmodligen på din orts smalare biografer, likt Folkets Bio, snarare än stora bio-komplex. Gå, se, skratta, mys och gråt en skvätt!

PS. Skaparen av Mary och Max vann en Oscar för bästa kortfilm för ett par år sedan. Denna kortfilm, ”Harvie Krumpet”, kan du se in sin helhet här:

Nyligen lanserade Eurogamer.se och ev. kommande förändringar hos Joypad har fått mig att fundera en extra varv runt layout och design på bloggar jag följer…

Jag föredrar i regel visuellt minimalistiska och lättlästa bloggar. Om innehållet är intressant nog så kan jag stå ut med en rörig layout, men det bär faktiskt emot ibland.

När det gäller den egna bloggen; som sporadisk skribent, utan några speciella ambitioner, så använder jag en gratis WordPress-lösning. Layouten består av en färdig mall, som inte går att ändra på speciellt mycket. Det är stundtals omåttligt frustrerande att inte få ändra på koden och göra något snyggare och personligare. Så frustrerande faktiskt att jag funderar på att bita i det sura äpplet och investera någon hundring i ny domän trots allt.

Nog om det. Mina frågor till bloggosfären är dessa:

  • Hur viktig tycker du att en bloggs design är?
  • Hur mycket spelar användarvänligheten in i antalet läsare och kommentarer som en blogg får?
  • Hur mycket avskräcker annonser och krångliga layouter dig från att bli en regelbunden läsare?

PS. Måste bara länka in denna UNDERBARA illustration av hur ett typiskt projekt med många kockar kan se ut.

GGG listar listor

Finns ett par läsare som påpekat att jag verkar väldigt förtjust i listor.
Förstår inte alls vad de menar… Jag listar väl aldrig saker?

Listor är en sällsynt, för att inte säga undantagsmässig, företeelse i den här bloggen. Ikke sant? 😉

Som ett stort sci-fi fan så finns det en speciell plats i mitt hjärta som är vigd åt robotar. Allt från människoliknande androider, till Ripleys gula loadlifter i Aliens.

.

.

Tycker du att du har koll på sci-fi? Nu är det upp till bevis…

Om du tänker på utbudet av sci-fi & robot-filmer som ett par basänger fyllda med nördgodis; nu ska vi helt ignorera den mest glamorösa och välbesökta av basängerna.
Vi knatar även förbi den näst mest populära. Doppar bara ena tån i innehållet, som börjat skifta färg pga vanvård.

Det är den övervuxna poolen, längst bort, som vi ska dyka ner i. Den som livvakterna för länge sedan övergivit och som förmodligen är en grogrund för nya livsformer. Det är hit som gamla sci-fi rullar kommer för att dö.

Jag har samlat ihop en lista som antingen estetiskt eller i sin berättarstil har fångat en (för tiden) aktuell kulturell våg. Här hittar vi industriella influenser och cyberpunk, romantiserad framtidsvision och post-apokalyptiska epos, disneyfierade 80-talskomedier och genuint skrämmande thrillers. Det är här som nutida filmskapare snor sina idéer, när de tror att ingen tittar.

.

The Adventures of Buckaroo Banzai Across the 8th Dimension (1984) Trailer
I den här kultrullen med det löjligt långa namnet så är Robocops Peter Weller popstjärna, kirurg och äventyrare på samma gång. Gillar du förutsägbara filmer som följer koventionella berättarmönster? Se inte den här!

.
Android (1982)  Trailer
Om Google hade sett den här rullen hade de förmodligen  döpt om sitt operativsystem till något annat.

.

The Black Hole (1979) Trailer
Denna film innehöll vid sin release den längsta datoranimerade scenen någonsin. Den blev nominerad till en Oscar för bästa effekter, men förlorade till ”Alien” – som kom ut samma år.

.

Cherry 2000 (1987) Trailer
Vad gör man när ens perfekta Stepford fru får kortslutning? Jo, man ger sig ut på ett episkt äventyr för att hitta reservdelar så klart!
.

D.A.R.Y.L. (1985) Trailer
Ett barnlöst par tar sig an en pojke som visar sig vara proffs på allt han tar sig an. Hur kommer det sig?
(Om killen ser bekant ut, så är det förmodligen för att du sett honom som Bastian i Neverending Story.)

.

Demon seed (1977) Trailer
Bygg ett intelligent hem där roboten har makten över allt från kylskåpet till pansarliknande fönsterjalusier. Vad kan gå fel?

.

Hardware (1990) Trailer
Den här filmen personifierar cyberpunk.
Iggy Pop, Lemmy från Motörhead och Carl McCoy från Fields of the Nephilim dyker upp. De har kidnappat David Bowies stylist och det hela är regisserat av en rock-video regissör.
Det märks.
.

Ice Pirates (1984) Trailer
Förmodligen den enda filmen är världen som innehåller en jive-snackande robot.

.

Logan’s Run (1976) Trailer
The Island (2005) med Scarlet Johansen och Ewan McGregor plankade helt fräckt storyn från den här filmen.
Orinalet är en personlig favorit bl.a. pga den oefterhärmlige Peter Ustinovs insats som ”Old man”.

.

Runaway (1984) Trailer
Ytterligare en personlig favorit som skulle ha blivit den stora sci-fi blockbustern 1984… om det inte hade varit för en annan liten film som heter ”Terminator”, som kom samtidigt.
Bara det faktum att det är Gene Simmons (från KISS) som spelar den robot-manipulerande skurken gör den här rullen till en klassiker.

.

Saturn 3 (1980) Trailer
Kirk Douglas och Charlie’s Angels-bruden Farrah Fawcett vill bara få till det i tyngdlöshet, men den dubbade psykopaten Harvey Keitel kommer och stör hela tiden!

.

Short Circuit (1986) Trailer
Om det är någon film i samlingen som oddsen är bra att du redan sett, så är det den här familjevänliga robot-komedin med Steve ”Polisskolan” Guttenberg. Den är så där underbart orealistiskt och innehåller fjantigt roliga one-liners, som bara en äkta 80-talskomedi kan göra.

.

Sleeper (1973) Trailer
Woody Allens andra komedi med Dianne Keaton, utspelar sig 200 år in i framtiden.
Woody om en robot: ”Is he housebroken or is he going to leave batteries all over the floor?”

.

Silent running (1972) Trailer
En stillsam film som får ett våldsamt slut. De som sett ”Moon” (2009), kommer känna igen sig i viss mån.

.

Westworld (1973) Trailer
Avslutningsvis något för er som sitter och väntar på Red Dead Redemption:
En nöjespark med robot-cowboys spårar ur, och robotarna börjar döda på riktigt.
Lägg märke till hur Gunslingern (legenden Yul Brenner) och turisten (Richard Benjamin) inte blinkar när de skjuter. DET är tufft! Inte många actionhjältar som klarar det.

.

Mer på GGG om robotar: Robotar tar över världen!

Ge fan i Wilhelm!

Det är jobbigt när saker som börjat som ett skämt går över styr och blir en plåga. Så känner jag inför ”The Wilhelm Scream”.

The Wilhelm scream är ljudet som en plågad cowboy gav ifrån sig när han blev skjuten i benet. Ljudklippet kommer från 50-tals Western, och har sedan dess använts i en ändlös kavalkad av filmer, tv-serier och spel.

Ljudfolket började använda klippet som ett internt skämt. Nu har det där helt gått överstyr. Det går knappt att se en film på bio utan att man hör ljudklippet.

Om du inte redan har hört talas om Wilhelm, och hans lika överanvända kusin ”Howie”, så kommer du garanterat känna igen vad jag pratar om när du hör dessa:

The Wilhelm Scream

Som ofta förväxlas med the Howie Scream

Varje gång jag ser en spännande film och hör Wilhelm eller Howie vråla, så blir jag förbannad.
Effekten är den samma som om någon skulle lysa mig rätt i ögonen med en ficklampa. Det distraherar och sliter mig ur världen som filmen byggt upp. Jag blir påmind om att det är en ljud-nisse som klippt in Howie… istället för att bry mig om att en av rollfigurerna i filmen precis störtat mot en säker död.

Nu får det fan vara nog!

Andra överanvända ljudklipp inkluderar:
Barn som skrattar. Samma klipp används varenda gång det ska illustreras att barn har kul. Eller dörrar som öppnas. Klippet som användes i Diablo när man öppnar en knarrig dörr är det samma i t.ex. Desperate Housewives. Försök att INTE höra det nu efter jag påpekat det.

Flera slitna stock-ljud favoriter är en publik som brister ut i enthusiastiska rop, åskblixtar, bakelittelefon som ringer, en uggla eller hök som väsnas, vargtjut och katten jamar till – när den kommit i kläm (efter bilcrash, något som trillar etc). Listan kan göras hur lång som helst.

Jag har en viss förståelse för att man ibland måste använda stock. Det finns inte alltid tid eller pengar att producera eget material…
Men det finns väl ändå gränser? Eller?