Hej!
Om du ser det här meddelandet så betyder det att du prenumererar på GamerGadgetGirls nyhetsflöde. Awesome!
GGG har idag bytt namn, och domän, till pixelviking.
Spana in den nya uppfräschade bloggen och glöm inte att byta till det nya nyhetsflödet (RSS).
Välkommen! 🙂
Publicerat i Misc | Taggad gamergadgetgirl, nyheter, pixelviking, rss | 1 Comment »
När den idealistiske läraren Ralph tar med sin stökiga klass på utflykt till den ödsliga Californiska öknen träffar han av en händelse på den buttre FBI-agenten Bill. De får båda problem med sina bilar, vilket visar sig bero på närkontakt med ett rymdskepp som svävar ovanför dem.
Utomjordlingarna ger Ralph en hjältekostym, komplett med käp och allt, som är begåvad med superkrafter. De uppmanar Ralph och Bill att samarbeta för att bekämpa brott.
Problemet är bara att Ralph tappar bort instruktionsboken till kostymen, vilket leder till en hel del komplikationer. (Och ett par flygturer rakt in i väggar.)
The Greatest American Hero kom 1981, och höll på i 3 sesånger. Och visst märks det att serien har 30 år på nacken. Kläder, specialeffekter, bristen på mobiltelefoner och hur folk pratar vittnar alla om tidigt 80-tal. Serien håller dock förvånansvärt bra år 2010.
Situationskomiken är tidslös. Jag menar… hur 17 promenerar man omkring i en superhjältekostym utan att bli intagen på hispan? Hur lång tid tar det egentligen att krångla sig ur sina vanliga kläder medan någon skjuter på din kompis, och dyrbara sekunder tickar förbi? Eller för den delen, hur vet du att dina vanliga kläder ligger kvar när du kommer tillbaka? Hade Stålmannen sådana här världsliga problem? I think not.
.
.
Känner ni igen temalåten? George i Seinfeld gjorde parodi på låten i ett specialkomponerat telefonsvararmeddelande. (Länk öppnas i nytt fönster)
.
Mer info: http://www.imdb.com/title/tt0081871/
Publicerat i Filmtips | Taggad Film, komedi, sci-fi, serie, superhjälte | 2 Comments »
Skurkar kör alltid svarta bilar på film. Så är det bara. Tänk vad förvånad du skulle bli om du någon gång skulle se skurken kliva ur en gammal beige Volvo. En sån där skruttbil som du vanligtvis bara ser lärare eller killar med hästsvans köra. Nä, skinande svart lack och krom ska det vara om man är gangster.
Man ska inte döma hunden efter håren heter det ju. GGG säger ”Var smart. Var ytlig!”. Det finns ett par tecken som man bör hålla utkik efter, om man vill undvika obehagliga överraskningar. Här ett par exempel:
.
Emperor Ming delar ögonbrynstrimmare med Jack Nicholson.
Uppseendeväckande kläder
Hjältar smälter in i högre grad än de står ut. De har vett att inte måla ut sig som levande måltavlor. Skurkar däremot lider ofta av vanförställningar och hybris, och kan klä sig i hur gälla färger som helst. Om du tvivlar kan kan du alltid lita på tumregeln; ju högre krage, destå elakare skurk.
Se bara på Emperor Ming i Flash Gordon, Darth Vader, Norman Bates i sin mammas kläder i Psycho, Jokern i Batman.
.
.
.
Albert, i hög krage OCH solbrillor!
Solbrillor innomhus
Om du ser en person med solglasögon på inomhus… och personen i fråga INTE är en geek som sitter i ett mörkt rum framför en flimrande skärm med solbrillorna på…. så är det förmodligen en riktig skitstövel. Ni vet… en sån där typ som inte ids ställa sig upp och lämna plats åt en pensionär på en full buss.
Exempel: Lance Vance från GTA, Aaaaahnold som Terminator, Zeke från Infamous, Albert från Resident Evil och Agent Smith i the Matrix.
.
Kane - Glorious Bastard
Fysiska men
Oförklarade linkanden, ärr, saknade lemmar och till en viss mån ett riktigt fett unibrow är alla säkra tecken på att något inte står helt rätt till.
Exempel: LeChuck från Monkey Island, Keyser Söze från The Usual Suspects, Kane från Kane&Lynch.
.
.
.
Would you kindly...?
”Charmiga” engelska och irländska dialekter
Om jag hade trott på helvetet så hade jag velat reservera en alldeles speciellt plågsam hörna för falska och insmickrande figurer som med sina silkeslena stämmor vill ge intryck av att vara något annat än vad de är. Engelsmän och Irländare lämpar sig av någon anledning speciellt bra som bovar och backstabbers.
Exempel: Atlas, med sin Dublin accent i första BioShock, Hannibal Lecter i Silance of the Lambs, Harry Flynn i Uncharted 2.
.
Låt er alltså inte bli lurade, gott folk. Var ytlig! Då lever du längre.
Publicerat i Misc, Spel | Taggad humor | 8 Comments »
Idag, den 25e maj, är den internationella handduksdagen. Towel Day. Till minne av Douglas Adams, som gick bort i maj 2001.
Har du koll på var din handduk är? 😉
Publicerat i Misc | Taggad Douglas Adams, Towel Day | 3 Comments »
Medan många av er tillbringade helgen med att springa omkring med ficklampa i mörka skogar eller med revolver i vilda västern så spenderade jag min i ett äventyr av en annan sort…
Bland exploderande byggnader, flygplansvrak och med doften av bränt gummi i näsborrarna så spände jag fast säkerhetsbältet som deltagare i TV-programmet Split/Second. En reality show som går ut på att deltagarna åker runt i uppbyggda banor med mer eller mindre dolda hinder, som du och de andra deltagarna kan trigga för att komma först i mål.
.
Upplägget fungerar som en kombination av Burnout och Mario Kart. Du kör så vårdslöst du kan för att bygga upp en mätare med energi. När mätaren är full kan du antingen låsa upp genvägar i banan, eller sabba för dina fiender genom att utlösa fällor (”Power Plays”).
Istället för att skicka raketer som förvandlar dina rivaler till små nöffande grisar eller lägga ut bananskal på banan – så får du i Split/Second broar eller byggnader att explodera, lastbilar och helikoptrar att tappa sin last på bilarna, eller så sveper en stor grävskopa sin arm över banan osv.
Det hela ser så fantastiskt ut som trailern visar. Det är en sliten jämförelse; men det känns faktiskt som att vara mitt uppe i en biljakt, i en actionfilm. Ett intryck som förstärks av ett minimalistiskt gränssnitt när du kör. Mini-kartan är borta och annan viktig information som vanligtvis brukar visas uppe i hörnen på skärmen har förpassats till att visas lite diskret vid din bils bakre kofångare. Denna information är därmed det enda beviset på att det inte är en scen ur en Bond-film, utan faktiskt ett spel.
.
Till skillnad från Forza, Dirt m.fl så figurerar inga äkta bilmärken i SplitSecond. Ingen realism här alltså. Precis som det ska vara!
För att komma vidare i spelet och låsa upp fler banor så är det ett sedvanligt tournament-upplägg som gäller. Du måste delta i vanliga race och tidsutmaningar och vinna tillräckligt med poäng för att komma vidare. Lite mer personligt för just det här spelet är racingbanor med missilattacker från helikoptrar som du måste överleva och Terminator 2-liknande race med långtradare, i vattenlösa betång-kanaler.
Tidsutmaningarna där du kör ensam och banans alla fällor utlöser sig till höger och vänster – skulle få självaste Steve McQueen att tappa sitt cool och bara gapa av beundran.
Den enda fågelskiten på din nytvättade bil är banornas begränsningar. Banorna blir snabbt lika varandra och du leds dessutom tillbaka in på samma banstumpar gång på gång. Det innebär att du snabbt kan lära dig var faror ruvar och köra för att undvika dem.
Å andra sidan är banorna så spektakulära och roliga att du kommer sitta framåtlutad i soffan och spela i timmar i alla fall. Dessutom kommer du att märka att banorna är mer varierade än du först trodde. Om du bygger upp din energi-mätare så har du möjligheten att ändra banorna genom dolda genvägar. Ett nytt hopp öppnas upp som tar dig genom vraket av ett flygplan eller så kör du upp på däcket av ett hangarfartyg. Utforskarglädjen som fanns i Burnoutspelen finns alltså även här.
.
Split/Second är, kort och gott, är den mest beroendeframkallande racern sedan Burnout Revenge. (Ja, jag sa Revenge och inte Paradise. Revenge var roligare.)
En totalt verklighetsbefriad partyracer med barnslig körglädje… för vuxna.
Medan många av er tillbringade helgen med att springa omkring med ficklampa i mörka skogar eller med revolver i vilda västern så spenderade jag min i ett äventyr av en annan sort…
Bland exploderande byggnader, flygplansvrak och med doften av brännt gummi i näsborrarna så spände jag fast säkerhetsbältet som deltagare i TV-programmet Split/Second. En reality show som går ut på att deltagarna racar runt i uppbyggda banor med mer eller mindre dolda hinder, som du och de andra deltagarna kan trigga för att komma först i mål.
.
Upplägget fungerar som en kombination av Burnout och Mario Kart. Du kör så vårdslöst du kan för att bygga upp en mätare med energi. När mätaren är full kan du antingen låsa upp genvägar i banan, eller sabba för dina fiender genom att utlösa fällor.
Istället för att skicka raketer som förvandlar dina rivaler till små nöffande grisar eller lägga ut bananskal på banan så får du i Split/Second broar eller byggnader att explodera, lastbilar och helikoptrar att tappa sin last på bilarna, eller så sveper en stor grävskopa sin arm över banan osv.
Det hela ser så fantastiskt ut som trailern visar. Det är en sliten jämförelse; men det känns faktiskt som att vara mitt uppe i en biljakt, i en actionfilm. Ett intryck som förstärks av ett minimalistiskt gränssnitt när du kör. Mini-kartan är borta och annan viktig information som vanligtvis brukar visas uppe i hörnen på skärmen har förpassats till att visas lite diskret vid din bils bakre kofångare. Denna information är därmed det enda beviset på att det inte är en scen ur en Bond-film, utan faktiskt ett spel.
.
Inga äkta bilmärken figurerar i SplitSecond. Ingen realism här alltså. Precis som det ska vara!
För att komma vidare i spelet och låsa upp fler banor så är det ett sedvanligt tournament-upplägg som gäller. Du måste delta i vanliga race och tidsutmaningar för att komma vidare. Lite mer personligt för just det här spelet är racingbanor med missilattacker från helikoptrar som du måste överleva och Terminator 2-liknande race med långtradare, i vattenlösa betång-kanaler.
Tidsutmaningarna där du kör ensam och banans alla fällor (”Power Plays”) utlöser sig till höger och vänster skulle få självaste Steve McQueen att tappa sitt cool och bara gapa av beundran.
Den enda fågelskiten på din nytvättade bil är banornas begränsningar. Banorna blir snabbt lika varandra och du leds dessutom tillbaka in på samma banstumpar gång på gång. Det innebär att du snabbt kan lära dig var faror ruvar och köra för att undvika dem.
Å andra sidan är banorna så spektakulära och roliga att du kommer sitta framåtlutad i soffan och spela i timmar i alla fall. Dessutom kommer du att märka att banorna är mer varierade än du först trodde. Om du bygger upp din energi-mätare så har du möjligheten att ändra banorna genom dolda genvägar. Ett nytt hopp öppnas upp som tar dig genom vraket av ett flygplan eller så kör du upp på däcket av ett hangarfartyg. Utforskarglädjen som fanns i Burnoutspelen finns alltså även här.
.
Split/Second är, kort och gott, den mest beroendeframkallande racern sedan Burnout Revenge. (Ja, jag sa Revenge och inte Paradise.)
En totalt verklighetsbefriad partyracer med barnslig körglädje… för vuxna.
Publicerat i Spel | Taggad bilspel, racing, Spel, Split Second, xbox | 20 Comments »
Av ren princip tycker jag att det där med nyårslöften är löjligt. Därför retades jag i januari och publicerade ett nyårslöfte som gick ut på att jag skulle skita i att träna, äta bättre och allt det där som folk brukar lova… och istället lovade jag mig själv att jag skulle spela mer.
Så här 5 månader senare så kan jag konstatera att det var något som gick snett. Någonstans gick löftet från att vara ett skämt till att bli blodigt allvar.
Bland löftena fanns en punkt som sa att jag ”inte skulle påbörja ett nytt spel innan jag avslutat ett annat”… Visste att det var ett misstag så fort jag kom på det.
Svårt att behålla motivationen när ett nytt bubbelplastat spelfodral dimper ner på tamburmattan.
Det dyker alldeles för ofta upp något nytt kul spel som man vill prova på, innan man hunnit spela igenom ett annat. Eller hur?
Läser man dessutom spelbloggar och vill hänga med lite grand i vad som händer inom spelvärlden så är det ju så gott som omöjligt att inte bli frestad att testa det senaste.
Ibland undrar jag hur alla frilansande spelskribenter hinner med att spela igenom alla spel som de ska recensera. Stressar de sig igenom alla spel? Börjar det då inte kännas som att göra läxor eller jobba, snarare än att njuta av spelupplevelsen?
Nåväl, tillbaka till det där om nyårslöftet. Hittills i år har jag faktiskt hållt löftet. Det betyder också att jag halkat efter. Högen med spel som ligger och väntar bara växer.
Dessutom skaffade jag mig PS3 vid årsskiftet, så spelandet på 360 har halkat ännu mer efter.
Avslutade spel i år:
PS3
Uncharted 1
Uncharted 2
Heavy Rain
God of War III
360
Dante’s Inferno
PC
Assasins Creed II
Firelight
Machinarium, The Path och div andra indiespel
Spel jag nöter på just nu:
360
BioShock II
PS3
Heavenly Sword
PC
Dragon Age
Och till slut; spelhögen som väntar på att bli spelade innehåller bl.a.:
Settlers 7
Alan Wake
Red Dead Redemption
Darksiders
Final Fantasy XIII
Mass Effect II
Resonance of Fate
Vid sidan av detta håller jag på med diverse andra spel, som t.ex. kortare indiespel, iPhonespel och bilspel. De ser jag mer som casual och räknar därför inte bland spelen som jag måste avsluta.
S U C K !
Varför skulle jag komma på det där med att avsluta spel? Om jag lovar något, oavsett vem jag lovar det till, så brukar jag hålla det. Därför vill jag inte riktigt ge upp än och kasta in handduken.
Hur gör du? Brukar du spela igenom alla spel som du börjar på?
Publicerat i Spel | Taggad pc, ps3, Spel, Xbox 360 | 13 Comments »
Blev påmind idag om ett gammalt inlägg jag gjorde lääääänge sedan angående vilken spelfigur du helst vill döda, ligga med och gifta dig med.
Om du istället kunde välja dina föräldrar…
kvinnan och mannen vars kombinerade horisontella övningar och gener resulterade i den överlägset coola varelse som DU är…
vilka skulle det då vara?
.
Oh mama!
Min mamma skulle utan en parseks tvivlan bli Leia.
Inget snack om att hon är den tuffaste bruden i galaxen. Uppkäftig, handlingskraftig och allergisk mot gammeldags idéer om hur en prinsessa ska uppföra sig. Vill gärna tro att jag ärvt lite av de egenskaperna.
Sen finns det säkert somliga som skulle säga att jag brås på Chewie istället, eftersom jag har så mycket hår. Till dem säger jag bara ”Hnaarr oorraawarr!”.
.
Big daddy
Har svårt att komma på någon roligare, smartare och mer ifrågasättande än Douglas Adams – författaren till Liftarens Guide till Galaxen. Alla kvalitéer som jag skattar mycket högt.
Visst, chansen finns att jag då också skulle ärva Douglas abnormt stora näsa, men det skulle jag faktiskt kunna leva med om jag ens fick ett uns av hans geni.
Ok. Din tur. 🙂
Publicerat i Misc | Taggad humor | 4 Comments »
Det blåser nostalgiska vindar i bloggosfären. De senaste veckorna har det rotats på vindar och i källarutrymmen i jakt på gamla spel och konsoler.
Det är nästan så att man börjar misstänka att någon lagt in subliminala meddelanden på Twitter. För visst är det lite suspekt att så många, samtidigt och oberoende av varandra, drabbats av retrofeber? Hmmmm…
Hursomhelst, min motivation för att kånka ner en gammal Commodore 64-samling från vinden var följande:
Efter att ha avverkat det viktigaste; punkt 1, så skulle jag fortsätta med att tackla nummer 2.
Jag började därför med att stapla mina originalband i prydliga högar, sorterade efter spelkategori. Sidoscrollande shooters, racingspel, pussel, sportspel osv.
Osorterade band.
Det blev snabbt många små högar. Flera spel tillhör dessutom mer än en kategori på samma gång – vilket gjorde det knepigt att sortera.
Två av högarna reste sig en bit över de andra och blev vinnare. Det var action-äventyr-aktiga spel, som jag oftast själv omsorgsfullt hade valt ut.
En del av action och äventyrssamlingen på originalband.
Samt de spel som ofta hängde med spelsamlingar jag köpte, begagnat. Spel där man med flygplan eller rymdskepp skulle skjuta på allt som rörde sig.
Diverse flyg och krigsspel. Mycket skräp här, men också ett par riktiga guldkorn.
Ok! Det här gick ungefär som väntat, tyckte jag. Variationen som jag mindes var inte bara något som jag sett genom rosaskimrande nostalgi-glasögon. Plattformare, fightingspel, simulatorer och andra genrer fanns där – i nära jämlika proportioner.
Sen vände jag mig mot resten av samlingen. Alla band med blandade kopierade spel, och lådorna med floppys som har flera spel på varje diskett…
Fuuuuuuuuuuuuuuuck!
Om jag skulle gå igenom allt det där så skulle det att ta evigheter!
Tog en öl istället och satte mig ner, mitt i kaoset som spritt ut sig på vardagsrumsgolvet.
Vad gör jag här, när jag kan vara ute och surfa istället?
Vad jag, på mitt helt ovetenskapliga vis, ville komma fram till var att det på 80-talet fanns spel som kunde tilltala en bred publik. Något som jag tycker att vi först nu på senare år äntligen börjat hittat tillbaka till.
Även på 80-talet så utvecklades spelen av män, för andra män och finniga tonårspojkar. (Samantha Fox Strip Poker, hallå?) Detta håller dock långsamt på att förändras. Branchen har upptäckt att det finns ordentligt med pengar att tjäna på att bredda målgrupperna för spel. Och är det något som kan locka fram förändring snabbt så är det förstås pengar.
Vi har fortfarande en bra bit kvar att gå. Förändringen kan inte komma snabbt nog. Men vi är på väg mot rätt håll igen. Det känner jag på mig och det värmer ett gammalt gamerhjärta!
Publicerat i Spel | Taggad c64, commodore 64, retro, Spel | 11 Comments »
Hade du några drömyrken som liten? Drömde du om att bli pilot kanske?
Lärare, doktor eller författare?
Jag ville bli Indiana Jones. Eller ”arkeolog” som det visst kallades.
Med ett brinnande intresse för historia, språk och resor till exotiska länder så blev Indy den solklara förebilden. (Indy och Leia från Star Wars, men det är en annan historia.)
På något sätt hade jag snappat upp att man som svensk inte har så stor chans att få bli astronaut. Än mindre få utforska nya världar, söka efter nya livsformer och civilisationer, och tappert färdas dit ingen människa färdats förut. Så därför skulle jag bli äventyrare och globetrotter istället. Mycket mer realistiskt, resonerade jag.
Lustigt nog så föll det mig aldrig in att jobba med datorer skulle kunna vara något att sikta på.
Mitt liv som datanörd började innan jag ens nådde upp till knapparna på TVn. VIC20 blev min första kärlek. När jag blev gammal nog för att kunna sommarjobba så köpte jag en Commodore 64, för pengarna som jag slavat ihop genom att plocka bollar på en driving range. Det var då som jag även började att experimentera med datorgrafik, programmering och bygga små demos och spel.
En del av min grafik- och programmeringsrelaterade C64-samling. Den inkluderade bl.a. light pen (föregångare till dagens Wacom ritplattor), bibliotek med sprites och den tidens Photoshop.
Det var ruskigt kul att pilla med pixelgrafik, med hjälp av en ”light pen”, och få grafiken att röra sig med låååånga rader BASIC-kod. Ändå så gick det alltså aldrig upp för mig att det kunde bli en karriär av det där. Datorer, grafik och spel var ju bara en kul hobby.
Därför inriktade jag mig på språk och humaniora istället, och blev allt mer rådvill angående framtida yrken med tiden. Det var tydligen inte så realistiskt det där med att bli Indiana Jones heller, upptäckte jag. Vad 17 skulle jag då hitta på?
Tack och lov för Internetboomen! Kunde inte kommit mer lägligt.
Det är inte så konstigt att jag inte kunde visualisera mitt framtida yrke.
Det fanns ju inte ens innan mitten av 90-talet. Mitt första heltidsjobb blev som webbdesigner.
Idag jobbar jag med ”tyngre” saker, men har aldrig lämnat området grafik, programmering och IT. Håller fortfarande stadigt i min Wacom-penna och får pixlar att röra sig på skärmen.
Dance pixel, dance!
Publicerat i Misc, Spel | Taggad c64, Commodore, dator, jobb, retro | 4 Comments »
När Mary, en ensam flicka som bor i en färglös förort till Melbourne, börjar brevväxla med en slumpmässigt utvald Amerikan, så blir det början på en livslång vänskap för dem båda.
Hennes brevkompis blir den lika ensamme Max. En ateistisk jude med aspergers syndrom, som hatar nerskräpningen, oväsen och lukterna i New York lika mycket som han älskar att frossa i choklad.
Det är lockande att jämföra den här filmen med 84 Charing Cross Road, med Anthony Hopkins, eftersom Mary and Max också handlar om decenier av brevväxling och är baserad på verkliga händelser.
Det är också lätt att missta den för en barnfilm. Leranimation är något som de flesta av oss förmodligen associerar med ”Wallace and Grommit” eller möjligtvis ”The Neverhood”. När jag såg filmen satt det en mamma med ett barn bakom mig i salongen. 30 minuter in i filmen började barnet (som troligtvis var i 10-års åldern) fråga om inte filmen var över snart.
Mary och Max är alltså inte en barnfilm, utan en animerad film för vuxna, berättad på ett oerhört charmigt sätt. Groteska figurer i lera blandas med underfundig och underbart välskriven dialog.
När jag går på bio så tycker jag att folk i allmänhet skrattar mer åt den fysiska slapstick humorn än åt dialogen. Så var det även med den här filmen. Skrattsalvorna duggade tätt när någon figur trillade på näsan eller drack för mycket av matlagnings Sherryn.
Inget ont om det, men det som lyfter den här filmen från bara en bra dramakomedi till, i mitt tycke, en av årets tveklöst bästa filmer – är ett enastående manus. Historien målas upp med hjälp av en berättarröst, samt breven som huvudkaraktärerna skriver.
Mitt förråd med adjektiv och målande metaforer räcker inte till för att beskriva textens värme och humor, så jag bifogar ett spoilerfritt exempel istället:
När Mary skriver och undrar om man hittar bebisar i Coca Cola burkar i USA (eftersom hon fått förklarat för sig att bebisar, i Australien, hittas i ölglas), så svarar Max att han, som jude, fått höra att det är rabiner som lägger ägg med bebisar i. Om man är katolik, fortsätter han, så är det en nunna som lägger ägget. Och om man är ateist så är det en knarkande hora.
Mary och Max hittar du förmodligen på din orts smalare biografer, likt Folkets Bio, snarare än stora bio-komplex. Gå, se, skratta, mys och gråt en skvätt!
PS. Skaparen av Mary och Max vann en Oscar för bästa kortfilm för ett par år sedan. Denna kortfilm, ”Harvie Krumpet”, kan du se in sin helhet här:
Publicerat i Filmtips | 3 Comments »
GamerGadgetGirl 